RIESDAGEN. BORGAT ESTÅNDETS DISKUSSION ÖFVER BANKO-UTSKOTTETS sÅ KALLADE TINANSBETÄNKANDE. Efter on föregående öfverläggning om föredragningsgättet. börjades diskussionen i hufvudsaken af Hr Pe tre, hvilken uppläste ett längre anförande, som redan finn:s iafördt i denna tidning, MM 302 för förl. år. Hr Foenander fick derefter ordet och anförde: Jag anbäller att i det maktpåliggande ämne, som nu före hafrves, få taga det högtärade Ständets tålamod i anspråk för afhörandet af de åsigter, som ledt mig vid deltagandet i samma ämnes behandling i Utskottet. Uti min vid betänkandet fogade reservation har jag sacst, att jag instämt i de flesta principer, som uti samma betänkande blifvit uttalade, men förutsatt att hehofvet af längt flere mera genomgripande förändrinzar. än de nu föreslagne, framdeles skola allmännare erkännas, och att dessa småningom skola blifva samt ansett de närvarande såsom en öfI ett bättre system, hvarförutan jag trott a bankens skyldighet, att ännu så mycket som rätta sig efter och medla emellan ögonblica opinioner om bankens egentliga ändamål. indamål är för närvarande trefaldigt: det af depositionsoch vexelbank, af lånebark, samt afallmän sta sanstalt. Jag skall icke uppehålla mig vid den til öfverflöd bevisade olämpligheten af anspråken på en banks verksamhet i alla dessa riktningar. ej heller vid omöj!igheten för en bank att uppfylla hvart och ett af dessa ständigt stigande anspråk. Jag vill i korthet tillkännagifva, att jag anser en af de uppgifter, man har att lösa, vara den att ombilda banken til en beskaffenhet, motsvarande endast det först ina ändamålet, och att erkänna. det egenskapen af allmän låneanstalt är en egenskan, som aldrig borde tillhöra hvarken banken eler någon annan statsarsiait, och att upphörandet deraf skulle medföra de välgörande frukter för så väl nationen, : som för, barken sjelf. Fördelarne för banken behöfva icke utvecklas. Till densammas åligganden hörer i främsta rummet realisationens upprätthällande, hvilket icke blott underlättas, utan vvilkorligen bjr garanteras, genom bankens fande från alla sannolika förluster, äfvensom från faran af förlägenhet vid egna förbindelsers uppfyllande. Allmänheten skule väl ej komma att af sstatsbankens emancipation från skyldigheten att sänom låneanstalt fungera genast draga någon direkt fiytta, och mången skulle derutaf i sina operationer vnna sig generad; men fördelarne för det hela uppfäga alltför mycket olägenheterna för de enskilde, ör att man i va!et skulle behöfva vara tveksam. Det är en serdeles gängse sjukdom i vårt land, den der vanan att åkalla främmande biträde, innan man anlitar sina egna hjelpkällor.. Denna sjukdom har, som felen hos ett bortskämdt barn, blifvit omsorgsfullt urderbål!len af svaga och klemiga föräldrar, Rikets Ständer, som år från år, tid efter annan, öppnat nia tillfällen till skuldsättningar, och på samma gåne gilvit nya anledningar till nationens försoffande. Ingenting är säkrare än att en ömsesidig vexelverkan här utlsfvat sitt inflytande, och att klemigheten, som Vanligt, endast alstrat nya anspråk från den nationel!a fegmans sida; Månne det icke är tid på att vi sjeiiva rycka oss ur denna dvala, medan tid ännu är, och hycm vet huru länge enså an räcker? Visserligen kan man fortfara att qvacksalfva, och viskola mähända ännu icke på en half eller en tredjedels mansålder behöfva lägga oss på den financiella sotsängen, men ditåt na!kas vi med stora steg, om sjukdomen icke rätt behandlas, och om dess orsaker cj blifva häfne. Visserligen kan, genom konstlade mesurer g nom nya lånekällors öppnande, den financiella ore: dans och villervallans fullkomliga utbrott en tid bort. åt fördröjas, men räddas kunna vi icke på dennö vig. Det lånebehof, som oaflåtligen tillfredsställes skall nödvändigt ständigt ökas, och kan aldrig mättas Vi insöfvas allt mera och mera, och förslappninger tilltar; men snart eller sent skola vi vakna, och dette uppvaknande kan blifva förskräckligt. När en gång hela vår kredit är förstörd; när ingen hjelp mer: finnes; när vi, skattskyldige under utlänningen, slut ligen till hans förnöjande få afstå den ärfda jorden då torde det vara för sent attångra vår oförsigtighet Jag ser ingen annan möjlighet att afvända dett: slut på vär nationella sjelfständighet, än att i god tid och ju förr desto hellre, söka våra resurser inom os: sjelfva, och icke förlita oss endast på främmande hjelp Det vill säga: vi måste fördubbla vår arbetsflit oci förenkla vårt lefnadssätt. Olyckligtvis mäste vi här till bringas genom lidanden och försakelser. Men v underkasta oss icke dessa af fri vilja; vi måste tvin gas dertill, och den missförstådda ömheten om. de närvarande måste vika för skyldigheten emot de tillkommande. Medlen till förtsättande af den gaml: stråten måste betagas oss. Tillfållena till antinger en sådan skuldsättning, som i de festa fall tjenar til uppehällande. af. redan. förstörda finanser, eller til anticipation på framtida, ofta ovissa tillgångar, måst inskräntkas. Det skall svida, och det skall påskynds mängens fall; men det skall deremot nödga oss at anstränga våra krafter och våra omsorger för vå existens gencm oss sjelfva; det skall uppdrifva vår: själsförmögenheter genom användandet af värt snille Ach vär navfnnringcgåfva: dat ckatletärka våra kronng. an