Aftonbladet – 23 januari 1845, sida 2

mms pÅb, var lugn, smålog öfverstinnan, det är nte så farligt med läseriet, som du tror; du får oa dig så mycket du vill. Ja men, gement ful är hann, återtog fröken, stillande tårflödet, och hörde mamma så dum — får jag pussa handen? — ha ha ha, vore jag inte så ledsen, så skrattade jag ihbjel mig. Nu inträdde Drängstedt. Välkommeny, käre Drängstedt; ack, min Julia är så lycklig, yttrade öfverstinnan. Hon känner edra ädla tänkesätt, men fruktar för en öfverdrifven fromhet. Hon får väl dansa, min lilla Julia? Ja bevars, för si vi komma i en alldeles villfrämmande församling; hon skall visst få dansa. Kan jag få pussa den lilla vackra tassen, bä hi hä, sådane små fingrar, hä hä häl (Forts. följer.) a — Under fransyska hofvets vistande före jul på St. Cloud gafs mycket ofta theatraliska föreställningar. Såsom orsak till dessa öfver vanligheten utsträckta lustbarheter uppgifves, att de anställdes för att skingra det djupa svårmod, hvaraf prinsessan af Joinville lider. Denna unga, sköna prinsessa, vand vid Brasiliens varma himmel, kan icke vänja s:g vid det sträfvare fransyska klimatet, utan lider af en djup hemsjuka. Hon och hennes gemål sägas snart skola göra en resa till Brasilien. — Den bekante guldarbetaren Odiot, i Paris, har nyligen förfärdigat ett stort silfverfat för marskalk Bugeauds räkning, på hvilket är afbildadt slaget vid Isly, som han vann emot Marockanerne. Fatet är ämnadt till present åt hertiginnan af Orleans. — Jesuiten Petter har beräknat, att 19 menniskor, efter förloppet af 260 år, skulle kunna hafY