Aftonbladet – 23 januari 1845, sida 2

göres på den ena lärjungens större fattningsgålva framför en annans i samma vetenskap, så göres det ej heller på gossens egen olika fattningsgålva för olika vetenskaper. Klassläsningen är således grundad på den sups position, att alla lärjungarne äro födde med lika förmögenheter sinsemellan, och tillika hvar för sig med samma lälthet att falta alla kunskapsämnen, eller alt alla lärjungarne uti en skola äro en mängd tabule rase, på hvilka läraren ingräfver en mängd kunskapssatser, men på alla i sam ma ordning, så att alla äro ungefär vid samma tid fullskrifna. Följderna af en sådan supposition hafva också länge varit insedda, utan att man derföre insett, att felet låg uti skolans princip. Alltsedan menniskosinnet börjat vakna till granskning af alla bestående institutioner, har man funnit, att äfven skolverket icke var som det borde vara Oaktadt man allt mer fann sanningen af den grundsats, att en offentlig undervisning eger ett aflgjordt företräde framför den enskilda, hyste föräldrarne ett beständigt misstroende emot vår offentliga skola, och de, hvars förmögenhet det tilllät, uppfostrade sina barn heldre enskildt, så att slutligen och i allmänhet den offentliga skolan synes endast en tillflykt för fattigdomen och behofvet. Skollärarne hafva derföre uppgjort nya praktiska methoder, och Regeringen utgifvit den ena skolordningen efter den andra, utan att man ännu synes hafva allmänt förkastat den grundsats, hvarifrån, som mig synes, det onda egentligen flyter, eller öfverenskommit om den, hvarpå en bättre organisation skulle grundas. Till mera klarhet har man kommit i denna fråga, sedan man funnit en motsats emellan klassläsningen och den så kallade ämnesläsningen. Man synes allt mer och mer uppfatta frågan i hela dess allmännelighet. Den egentliga bristen af vårt skolverk ligger, om jag ej alltför mycket bedrager mig, deruti, att principen för detsamma, eller klassläsningens princip, är rakt emot menniskonaturen. Då det alltid varit afgjordt, att ingenting är så olika hos olika menniskor som snille och fattningsgåfva, så supponerar klassläsningen likväl en sådan likhet; och då det är omöjligt för den snillrikare lärjungen, att släpa med sig den trögare, så blir förhållandet omvändt och undervisningen måste beräknas på den håglösaste och den enfaldigaste lärjungens fattningsgåfva. Pensa måste rättas derefter, ty i annat fall skulle ej det jemna fortskridande, som är skolans egentliga lifsprincip, kunna bibehållas, emedan om hvarje lärjunge lemnades tillfälle att fortgå i kunskap, såsom hans håg och fattningsgålva dref honom, så skulle hvarje dag och hvarje timma en ouppbörlig rubbning äga rum, som man ej kan förena med det antagna undervisningssättet. Samma anmärkning, som gäller om lärjungens snille, jemnfördt med sina kamraters, gäller äfven om hans egen olika fattningsgåfva uti olika vetenskaper. Ej nog att den flitige och snillrike ynglingens fortgång slänges genom hans kamraters mindre förmåga; skolan kastar nya hinder i hans väg genom olikheten i hans egen. Lika så nuancerad som olika individers fattningsgåfva är sinsemellan, lika så mycket är den det hos hvarje individuum för olika vetenskaper. Men äfven häremot strider klassläsningens princip. Lärjungen måste i hvarje af de kunskapsgrenar, som tillhöra hans klass, fortskrida i jemn progression. Med förträffligt minne utrustad, har han till exempel föga fallenhet för mathematiska vetenskapen, eller till och med har han ej lust derför. Han genomgår således med lätthet den föreskrifna kursen uli språk och historia, men kommer ej fort uti geometri. Det oaktadt får han ej fortsätta sina studier i de förstnämnda kunskapsgrenarne, förrän han sträfvat sig fram till det afmätta pensum i den sednare. Ynglingen hejdas på detta sätt i sina studier af tvenne lika tillbakahållande krafter: den ena, hela massan af de öfriga under honom varande lärjungarnes tröghet, och den andra, den olika fördelningen af hans egen fattningsgåfva. Och bör man väl förundra sig öfver att han, då dessa krafter verka emot honom gemensamt icke blott en gåhg om året, ulan hvarje dag, hvarje timma, slutligen förvandlas till den machin, som hela vår urgamla skolordming supponerat honom vara? Det har icke blifvit förnekadt äfven af klassundervisningens försvarare, att nästan dubbelt längre tid åtgår för inhemtandet -af kunskaper uti en lärd skola, än uti en god annorlunda organiserad undervisningsanstalt; men de hafva till försvar för methoden i detta afseende anfört, alt denna långsamhet måste införas i våra skolor, emedan den öfverensstämmer med Svenska nationallynnet, och emedan den intellektuella bildningen i vårt land bör fortgå efter samma dröjda skala som sjelfva naturen under kallare luftstreck bjuder. Se skol. revis. pag. 95. Utan att ingå i någon granskning af denna grundsats, vill jag blott anmärka, att en sådan princip för skolan, som gör en sen och långsam bildning till egentligt syftemål, innefattar åtminstone en orättvisa emot de ynelingar. som