Aftonbladet – 23 januari 1845, sida 2

nom; förkrossa ej din mors, ej hans känslofulla hjerta med ditt nej. Ja, för mammas skulb, hviskade fröken, och räckte handen åt Drängstedt, som stod der iden ömkligaste positur man kan tänka sig, med hängande anletsdrag och det förvirrade håret uppstruket rätt i luften. — Min nådiga öfverstinnan, sade Drängstedt, jag emottager denna klenod att akta och bevara. Min nådiga fröken, får jag pussa på handen? Drängstedt fick pussa på handen, och nu störtade fröken åter i sin mors armar och gret på fullt allvar. )Hon är så rörd,, sade öfverstinnan; käre Drängstedt, gå ut litet; i ett så vigtigt ögonblick bör hon utgjuta hela sitt hjerta för sin öma mor. Ja, jag kan gå upp till nådig öfverstenc, sade presten. Nej, nej, gör ej det; jag skall förbereda pappa, men gå! Gråt ej så, Julia lilla, det blir gula fläckar på klädningen. Ja, som min nådiga öfverstinna befaller, sade Drängstedt. Jag går rätt ut och ger hästen en kaka, medan min klenod sansar sig. : Nå, Julia) sade öfverstinnan allvarsamt, sedan presten gått, jag tror att du gråter på fullt allvar. Ja, ja, söta mamma. Ack, herre Gud, hvad han är otäck; nej, mamma, jag tar honom inte Ack hvad Lindner var vacker, stackars Lindner, han är ändå bra vacker. ,Sådana dumheter! Är du från vettet? yttrade öfverstinnan. Jaså, du vill då gå och tigga, stället att sitta vid ett godt pastorat. Men, mamma, han är läsare, jag får aldrig : min lefnad dansa mera.