Aftonbladet – 23 januari 1845, sida 1

Renner Kors, sigillet gick sönder,, sade prostinnan; nu kan jag så väl se hvad det är — det är bra underligt det der — och, oaktadt alla Lottas föreställningar, öppnade hon det och läste: Min godaste magister Lindner!... Det är öfverstinnan sjelf,, yttrade prostinnan sakta. Lindner! ja. — En öm moders pligt mot sitt enda älskade barn är att tillse, att den stackars oskyldiga varelsen icke öfverlemnas åt nöd och elände, när, hon vandrar ur föräldrahemmet och slites ur kära anhörigas armar. Af Gud uppväckt, ha mina ögon fålt ljus, och jag finner nu all min Julias förlofning var ett hastverk, helst jag inser alt hon med cen sjuklig man, som ej tagit de grader som fordras, blott blir en sjuksköterska, som i fattigdom får begråta sin efterlåtenhet. VALlt jag således återsänder ringen, torde uriktas en öm mor, hvars -heligaste pligt är det kära barnets välgång. . Gud gifve herr magistern helsa och iycka, önskar aen ödmjuk tjenarinna, Eleonora von Tigerhjärta, ij född af Lumpen.n Ser man på! yttrade prostinnan gladt öfverraskad, ser man på, det är slut — det var väl för honom stackare, eljest hade han kommit i samma hellvete som stackars öfversten; men här är elt postscriptum: Evigt älskade Lindner! Med tårar skiljes jag från dig, som jag aldrig skall glömma. Mamma har ändå rält, huru mycket det kostar på. Mitt hjerta tårekällor äro uttömda aglöm inte pJulia T.y