Aftonbladet – 23 januari 1845, sida 1

Pe å Söder; i NYBERGS vid Götbgatan; hos C. P. CARLSSON : ståndare och biskop! Det katolska högre klereciets nyare ansträngningar i vårt fädernesland och den rigtning, i hvilken härvarande högvördiga domkapitlet gjort sig delaktigt deri, pålägga mig, såsom en allvarlig och tung samvetspligt, alt, med all den öppenhet och bestämdhet, som för remålets helgd fordrar, förklara mig inför hans högvördighet. Då för 30 år sedan, genom de tyska härarnes tapperhet och de till fiderneslandets befrielse förenade furstarnes beslut, pålven åter blef insalt på den romerska stolen, väntade visserligen icke de fördomsfrie, att andens rike skulle befrämjas från Roms sida; men att påfliga hofvet bland det vid tyska universiteter bildade klereciet kunde finna blinda verktyg till andens förslafvande, höll man för en onödig farhåga. Påfven måste först med irrlärans brännmärke stämpla män, hvilka genom apostolisk vandel och outtröttlig ifver uti forskningen i den kristliga sanningen yoro en föresyn för det tyska folket: män, sådane som Michael Sailer, L. Hug, G. Hermes och andra; dermed var äfven den tid förberedd, då han också i Tyskland kunde räkna på underdåniga tjenare åt sin hersklystnad. Tiden skred framåt; det höga klerceciet beklagade sig öfver politiska inskränkningar; det har nu vunnit frihet och förmåner till öfverflöd. Hvartill begagnas nu denna frihet och makt? Kanhända till utbredande af Kristi rike på jorden? Kanhända till befästande af freden mellan de olika bekännarne af Kristi namn? Nej! Men väl till utbredande och befistande af påfvens och hans jesuitergenerals välde, till undertryckande af folkens borgerliga och politiska frihet, till att göra hvarje fri, andlig rörelse misstänkt, till att fördunkla vetenskapens ljus. Evangelii rena, enkla, för hvar och en begripliga lära är vådlig för folken: :den måste först prepareras, oOmpräglas i ett system af skolastiska spetsfundigheter och jesuitiska tvetydigheter, på det folket endast genom presternes bemedling må inhemta den efter den hierarkiska politikens måttstock. Rom vill herrska: det måste hålla folken i en blind tro och mörker, på det dessa skola hafva behof af en dylik ledare. Förmörka endast anden, förqväf tanken, förinta modet, strö listigt misstankans frön i furstarnes hjertan, då har man banat väg för jesuiterna, beredt fältet för deras politiks finaste konster. Ljuda kanhända dessa ord för strängt för de män, hvilka förneka sin bättre, genom vetenskapen förvärfvade, insigt af en snöd påfvefruktan och för alt gynna den skymfligaste . vidskepelse. Se Herrans apostlar: de buro med fredshelsningen till alla folk det lyckobringande bådskapet om förlossning ur syndens makt och irring, och sanningens makt omstörtade afgudarnes altaren. Äfven i våra dagar våga ännu af Gud inspirerade männer modigt silt lif i Afrikas öknar, för utrotandet at den äfven för de svarte skymfliga fetischdyrkan. Hvad gör vårt högre klereci, sedan det åter blifvit beklädt med rikedom, herrlighet och makt? Det framställer. för den okunniga och blindt troende hopen en gammal trasa såsom fetiser på altaret till dyrkan och tillbedjan. En andlig korporation hyser ingen afsky för att framställa sådane ohyggligheter på ett heligt ställe, en högt begåfvad andlig uppbjuder hela sin vältalighet, för att beväpna himmel och helfvete och denna verldens makter emot de menniskor, som mera lyda Guds första budord, än prestvidskepelse; hans heliga fördömelseilfver hänför honom till den grad, att han icke allenast, såsom gudlösa, med kyrkans band belägger män, hvilka såsom trogne undersåter, med allvarliga ord kämpa för den fortskridande utvecklingen af politiska och borgerliga förhållanden och emot hierarkiska tillskansningar; utan till och med ifrån heliga ställen utpekar dem för den verldsliga makten såsom omstörtare af staten och skymfare af konungamakten, (d. v. s. såsom högförrädare). Uti andra stift samlas underskrifter, för att söka den höga bundsförsamlingens tillika med furstarnes skydd emot den dåliga pressen, som likväl ännu för få år sedan lemnade dem så kraftigt bistånd mot den makt, som nu skall undertryckas. Men hvarföre uppkallar icke klereciet genast den härskara, hvaröfver det nyss hållit en stor mönstring? Dess tjensteandar uppgingo ju till en half million i antal; hvarföre låter det icke denna här rycka fram? En sådan här, förenad på en punkt, skulle i ett enda anfall kunna gifva den motspänstiga fria tyska andan dödslaset. En sådan strid vore åtminstone öppen och ärlig; men måste man icke förtvifla om sannfärdigheten hos menniskorna, då man ser huru! ——iii—— i —— .. rs —