Aftonbladet – 20 januari 1845, sida 2

blicket då vi handla eller underlåta, då vi aflyft bördan eller nedtryckap. Ni tror således,, återtog baronen, som tankfull fästat sin blick på presten; ni tror således: at jag uppoffrat hela mitt lif, mina ungdoms dröm mar, mina barnsliga känslor för en blott drön — kan väl vara, men det är försent att ändr: det; min dröm må gå i fullbordan eller icke — den har likväl varit min tröst — och det bli den enda ursäkt jag har inför honom, som dö mer allt, och som ser allt. Ja, hr magister, ja; har hatat er, icke derföre att ni förolämpat mir med en förebråelse, som var riktad åt alla, fast än den träffade mig, kanske ensam; utan derför: att ni sade detsamma, som den der känslan i mir själ talade, derföre hatade jag er att ni stod u tom mig och ej kunde liksom hon bringas til tystnad af min fasta vilja. — Ja, det har vari min uppgift att kunna allt genom min vilja — jag har varit en viljans man — en härdad natur som ej böjde sig för något och som ej släppe sitt tag förrän ii döden; tror ni, herr magister här, här inuti bröstet klappar ett barnahjerta det vill bli fritt från viljans band; tro mig, ja har lidit mycket, lider mycket också nu — ja har en sträng domare deroppe, min själ frukta honom — men jag ville icke frukta; ser ni, ma gister, jag ville vara en man in i döden. yDet är en fåfänga, herr baron, ett irrbloss n följt. vÅh ja, kan väl vara — allt är blott ett ske — vi menniskor veta intetp. Lindner använde hela sin. förmåga, allt hva hans rörda hjerta sade honom, men utan framgån