Aftonbladet – 14 januari 1845, sida 2

Några, högst få ledamöter, en liten. alundsjuka mot några andra af Ståndets både upplysta och Iiberalt sinnsäde medlemmar, äfvensom det icke är osannolik och icke keller ens ockändt, att denna småaktiga. passion futigt bearbetas af några politiska löshästar, som äro mycket trakterade af att få. göra förargelse, när de ej kunna eller vilja uträtta något annat. Men af allt detta frukta vi icke det ringaste för någon fara och aållraminst för någon så beskåffad opposition, som kan i någon mån hindra Regeringen från att taga sitt parti. I alla fall anse vi den läran icke riktig, att Ständerna skola visa prof på sin tillgifvenhet först, inan man kan begära att Regeringen skall taga sitt parti. Eller i hvilka högst vigtiga faåll är det, som det der ,stödet saknats. Har Bondeståndet icke på flere sätt visat sin tillgifvenhet för konungahuset? Har det icke i arfsfrågan tagit ett liberalt och hedrande beslut med en högst betydlig pluralitet? Och är det icke för öfrigt den naturliga ordningen, att en representation ger sitt understöd, icke på förhand, utan i hvarje sak, när den får se Regeringens handlingar? Vi äre derföre äfven öfvertygade, att Regeringen ingalunda sjelf skall af den ofvanberörde i och för slutliga resultatet i alla fall obetydande och mera tillfälliga händelsen i Böndeståndet hemta den ringaste farhåga att fortfarande handla endast med blicken åt sanningens ledstjerna.