Aftonbladet – 14 januari 1845, sida 2

— Tidningen: Morgonen har i dag en artikel, som börjas sålunda: Vår oförgripliga mening soch öfvertygelse är, att Rikets H. Ständer icke böra vid nu pågående riksdag: företaga den nya strafflagen till omedelbar pröfning,. — Detta hade allmänheten nästan kunnat känna förut, äfven om ej Morgonen sagt det. MMMM — Uti Dagligt Allehandas måndagsbref i dess sårdagsnummer förekom en artikel, som ej kan undgå att väcka en stor uppmärksamhet, och hvilken vi derföre meddela här nedan: Riksdagen har för öfrigt fått en högst egen fysionomi i anseende till den ställning Bondeståndets pluralitet der intagit. Radikaler och konservatister tyckas nemligen hafva ingått en koalition emot de konstitutionellt liberala och kunna således, när de vilja, Vända upp och -ned på hvarenda fråga, dervid icke en gång grundlagen. får: ätnjuta tillbörlig respekt. Så har t. ex. skett, då Bondeoståndet afslagit Kongl. Maj:ts väl grundade -proposition, angående en förändrad organisation. af högste domstolen, ehuru denna proposision varit af KonstitutionsUtskottet tillstyrkt och säledes, enligt 81 R. F., skall förblifva hvilande till nästa riksdag. Visst lärer Ståndet, i en hemlig seance sistlidne Lördag, justerat detta sitt beslut från. afslag till återremiss, men motståndet till sjelfva den nyttiga reformen qvarstår likafullt såsom ett bedröfligt -bevis på reaktionen och splittringen inom Bondeståndet. Detta symptom är desto mer betänkligt, som den mest. otvifvelaktiga garantien för styrelsens framgående i en liberal och reformerande rigtning naturligtvis måtte vara den, att hon finner stöd inom: de Riksstånd, hvilka påstå sig representera de: nationella krafterna och tänkesätten. Mcn skall Regeringen icke blott möta förbittring. motstånd och smädelse inom de privilegierade Stånden, hos aristokratien, byråkratien.och prelaturen. utan derjemte se sina afsigter misskända och motarbetade äfven inom de Stånd, hvilkas representanter tillhöra den närande delen af folket — så må man då ej undra, att hon vacklar — att hon dröjer taga sitt parti, eller rättare icke vet hvad parti hon skall tåga. Det är mycket lätt sagdt att en regering skall vara stark, men hvarifrån hemta denna styrka, om icke från förtroendet och konstitutionelt stöd inom representationen? Må de, som undandraga styrelsen ett sådant stöd, när hon visar sig vilja allvarligt! framgå i en förståndig och liberal rigtning, betänka. hvilket ansvar som drabbar dem, och till hvilka förl fosterlandet olyckliga följder ett sådant handlingssätt måste leda! Och må man åtminstone icke inbilla sig, att Regeringen i ett konstitutionelt land kan taga stegen fullt ut, innan hon vet, hvart vägen bär eller hvar hon har sina pålitliga bundsförvandter. Ty att Regeringen skulle Kunna gå fram, under det representationen ideligen går tillbaka, är icke tänkbart. Tila, mer än illa och sorgligt är det, att förnimma, huru litet vigt man fäster vid detta förhåtlande och hur man t. ex. inom Bondeståndet, i stället för att befordra den liberala sakens framgång, sluter allians med dess argaste fiender. Det är höjden af oförstånd, att icke säga något hårdare. Jag uttalar endast min innersta öfvertygelse, då jag påstår, att Sverige icke sedan Cart XI haft en Konung, som så uppriktigt, som Konung Oscar, värderar svenska allmogen, nitälskår för dess upplysning, vill vårda dess rätt. Nå väl? Hvad skall väl Konungen och hans Regering tänka, då -de hos representanterna af denna allmoge finna afvoghet. misstroende och motstånd till snart sägdt alfa sina förslag? Vi ha sett flera exempel derpå redan, och få väl se ett nytt, då den nya brottmålslagen förekommer!! Och under en så beskaffad splittring ropar man ändå på reformförslag i alla möjliga grenar af administrationen och styrelsen!! Nej, först enighet, kraft och oförställdt understöd hos Borgareoch Bondestånden, sedan må man begära att Regeringen skall taga steget ut! Läsaren torde finna, att i det ofvanstående förekommer åtskilligt, hvaråt man riktigt kan spärra upp ögonen. Reaktion och splittring — Regeringen ser sina afsigter misskände och motarbetade — och det till. den grad, att man ej må undra om Regeringen vacklar och ej vet hvad parti den skall taga —;-må man betänka till hvilka för fosterlandet olyckliga följder ett sådant handlingssätt måste leda; — — att Regeringen skulle kunna gå fram, under det representationen ideligen går tillbaka, är icke tänkybarb,; — ,Illa, mer än illa och sorgligt är det att förnimma, huru liten vigt man fäster vid detta förhållande, och huru man inom Bonde ständet, i stället att befordra den liberala savkens framgång, sluter allianser med dess arga fiender. — Hvad skall väl Konungen och hans Regering tänka, då. de hos representanterna af denna . allmoge finna afvoghet, misstroende och motstånd till snart sagdt alla. sina förslag ?v Det är knappt möjligt att yttra sig i en sorgligare ton än denna, och vi föreställe oss, att de af Dagligt Allehandas läsare, som ej närmare känna förhållandet, skola tro att någonting verkligen I förfärligt är å färde i Bondeståndet. För vår del tro vi dock, uppriktigt sagdt, att af allt detta inI genting egentligen är farligt mer än sjelfva farhåIgan, och att det förhåller sig med den förskräckliga ställningen inom Bondeståndet nästan såsom med det för ett par år sedan af åtskilliga tidninIgar så mycket utskrikna dådeti Aftonbladet, som, lnär man började anmoda de värde kamraterne latt närmare uppgifva hvari det bestod, befanns vara helt och hållet uppgjordt i deras egen inA billning. Vi dela nemligen väl med Allehanda den tankan, att Bondeståndets beslut i frågan om högsta I domstolensförstärkning var oriktigt, så mycket mer, som det var grundlagsvidrigt; och nog lärer hvar och en vara öfvertygad, att vi icke heller läro öfver höfvan förtjuste af samma Stånds be-Islut att förhöja. tidningsstämpeln. Men det oakpå JSF a 1 29 kl ee TT Mo AA kk Fn FF