Aftonbladet – 11 januari 1845, sida 1

PEN a a rn rar rr aAa nns bankernes rättighet att utgifva egna kreditsedlar icke kunna för närvarande frånträdas. På det blifvit yrkadt, att enskilde banker ej skulle ega att utgifva sedlar å mindre valör, än 46 Rdr 32 ak, Bko, men U. ej kunnat biträda denna mening; anse U. sig böra härför redogöra. Enär erfarenheten visat, att en kreditsedel af ju större valör den är, desto hastigare fulländar sitt omlopp och återgår till inlösen samt att, i omvändt förhällande, kreditsedlar af mindre valörer, utspridde bland massan af folket på mångfaldiga händer, till följd häraf, längre qvardröja i allmänha rörelsen ; så torde häraf följa, att de enskilde bankernes säkerhet och vinst till icke obetydlig del beror på sedlarnes valörer. Ju större desse äro, desto hastigare återkomma de, desto större blifver påkänningen i bankens invexilingskontor och desto svårare fär banken att hälla i omlopp sin sedelstock; hvaraf således följer, att bankens risk ökas och dess vinst minskas i jemt förhållande till sedlarnes storlek. Vid öfvervägande häraf och då det torde vara tvifvel underkastadt; huruvida nuvarande enskilde banker skulle vilja och kunna fortsätta sin rörelse, om sedlarnes minsta valör bestämdes för hög; så hafva U., af samma skäl, som legat till grund för dess ofvanomförmälde åsigt, att enskilde banker, med rättighet att utgifva egna kreditsedlar, för det närvarande icke; utan våda för det allmänna, kunna afskaffas, trott sig gå en tillbörlig medelväg, då U. bestämt minsta sedelvalören till sex riksdaler 32 skillingar hanko, motsvarande två riksdaler 24 skillingar silfyer. Det har äfven bNfvit yrkadt, att de enskilde bankerne målte åläggas inrätta vexlingskontor i aa rikets residensstäder. U. hafva tagit detta förslag i öfvervägande; men cnär ett sådant föreläg gande eller stadgad skyldighet för enskilda banker att ens å något annat ställe, än der sådän bank är inrättad, invexla sina sedlar, skulle, genom fördelning emellan de serskilde kontoren af bankens förräd på rikets mynt, tillintetgöra möjligheten för banken; att fullgöra det. för dess fortfarande oundgängliga, vilkor alt alltid, vid anföräran, vara i tilifälle med rikets mynt inlösa sina sedlar; anse U. ett sådant åliggande för enskilda banker icke kunna i lag påbjudas, men förmoda dock, att en frivillig invexling, åtminstone på de vigtigaste handelsplatser i riket, kommer att egå rum, enär en sådan inlösen, den bankerne genom kommissionärer, på sätt hittills äfven tillgätt, kunna på serskilda orter tillvägabringa med en jemförelsevis mindre kassa, måste i hög grad gifva sedlarne förtroende och befordra deras gängbarhet. U. hemställa säledes, att ifrågavarande förslag måtte lemnas utan afscende. I sammanhang bärmed hafva U., i afseende å Johan Olofssons motion, att privatbankssedlarne mätte vid liqvider af kronoutskylder emottagas, skolat anföra, att, då denna fråga cger sammanhang med regleringen af kronans uppbördsväsende, de sammansatte Bankooch Lagutskotten ansett sig icke tillkomma; att derutinnan afgifva något yttrande. Hvad af Bengt Gudmunsson blifvit emot nuvarande privatbanker anmärkt, att de icke med allmänheten föra löpande räkning och mottaga depositioner, innefattar ett misstag, enär kändt är, att depositioner verkligen allmänt emottagas emot tre procents ränta, äfvensom kassakreditivräkningars förande utgör ett ej ohetydligt föremål för deras verksamhet. Då emedlertid den vid sistlidne riksdag föreslagna ag härom icke innehöll någon bestämmelse, hafva U. i deras här nedan intagne lagförslag uttryckligen tillagt, att kreditivrörelse samt uppoch afskrifningsräknings hållande jemväl skoia utgöra föremål för enskilda bankers verksamhet. På grund af de åsigter, som i det föregående blifvit framlagde och i öfverensstämmelse med hvad Rir kets Ständer vid föregående riksdagar godkänt, hafya U. tagit under förnyad granskning det vid sistlidne riksdagar uppgjorde och af Rikets Ständer gillade lagförslag, hvilket således, efter deruti verkställde, nödige befunne, ändringar samt mindre redaktionsrättelser, till Rikets Ständers pröfning ånyo framlägges uti följande förslag till Lag för enskilde banker. 4 S. Banko-rörelse, med rättighet att utfärda tryckte eller graverade kreditsedlar, må utaf enskilde personer, endast i förening till bolag, bedrifvas. efter dertill af Kongl. Maj:t meddeladt tillstånd. Då underdånig ansökning härom göres, böra till granskning och stadfäste!se bifogas ej mindre de för bankbolaget uppgjorde grundreglor, än ock utlåningsreglementet; och ankommer på Kongl. Majt att, efter pröfning, huruvida bank-inrättningen kan vara för landet fördelaktig eller menlig, det sökta tillståndet bevilja på högst tio år eller ock förvägra. Såvida ansökning om bankrörelses fortsättande blifvit af bolaget gjord aderton (18) månader inom nämnde tids utgång, kan tillståndet dertill förnyas; dock aldrig utöfver tio år för hvarje gång. 2 8. Till bank-bolags stiftande erfordras minst femtio (50) namngifna delegere, under den ansvarighet, som i denna Jag bestämmes, med en teckningssumma af minst en million (4,000,000) riksdaler banko, motsvarande trehuudrasjutiofemtusen riksdaler silfyver specie. Vid pröfning af bolagsreglorna bestämmer Kongl. ——— re — rn a sv a