Aftonbladet – 11 januari 1845, sida 1

Man kunde ej gerna se tvenne skarpare kontraster, än de begge unga presterne, som nu suto vid biskopens bord. Lindner hade en öppen panna och en öppen blick; någonting godt, men tillika kraftfullt uttryckte sig i alla hans rörelser och i hans ord, och på det manligt sköna ansigtet skiftade dragen, än af glädje, än af sorg, än af ömhet och af harm; hvarje tanke for som en ljusstråle genom hans själ och afspeglade sig i blicken, i munnens nyancering. Till sitt yttre var han enkel, men i högsta grad väl klädd, utan prål, utan pretention, men harmoniskt; hans klädsel, liksomr hans sätt att vara, tillkännagaf en menniska, som ej föraktade något, hvilket tillhör bildning och behag. Han var långt ifrån kruserlig, utan ganska rätt fram; men förde sig med så mycken sjelfbeherrskning, att han aldrig föll ur sin rol som en bildad menniska; ty han var det verkligen. :Drängstedt såg deremot nästan aldrig upp, utan satt der med seryvetten om halsen och arbetade med maten, liksom för att ej förlora sitt gamla rykte om flit; blott då och då fick man höra hans stämma, någonting disharmoniskt och med en brytning på ortens dialekt; ty de snälla gossarne tala sällan ren svenska. Hela magisterns ställning hbovisade, att han i SYnnerhet rältat sig efter det skriftens ud: patt man skall vara sin verldsliga öfverhet underdånign; ty dot va7. nära nog omöjligt att få honom att taga för sig i sin tur, emedan han fått sin -plats bredvid en paf de små fröknarna, som han kallade :biskopens döttrar, och nödvändigt ville döpå henne med litet soppa eller sås, af endast artighet förstås, och för att sa att han varit bland fölks och Iärt sis öl