Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

Gustaf III:s exempel har öfvertygat om vådan för en styrelse att befrämja bränvinets missbruk. FErfarenheten från denna tid hade hort stadga såsom cen oeftergiflig regeringsgrundsats nödvändigheten att motarbeta denna samhällsförstörande industrigren, som nu vuxit till en makt i staten — en makt, som i det offentliga lifvet icke sällan gäckar samhällsnyttiga bemödanden och i det enskilda ofta tillintetgör husbondeväldets allvarliga sträfvande att inom sin inskränkta krets upprätthålla ordningen och befordra den arbetande klassens utkomst. 0Olyckan af bränvinet är nu utbredd till alla landsorter. Hotande uppenbarar den sig alltmera i sedeslöshet och ett vexande antal proletärer! Kanske har mången trott sig finna öfverdrift i det yttrande, som en Presteståndets ledamot deröfver afgifvit; men det ligger i detta yttrande en djup, en sorglig sanning, och jag egnar nu offentligen herr Janzon min tacksamhet för håns lika kraftiga, som frimodiga skildring. Statshushållningen under den flydda regeringsperioden gifver rikhaltiga anledningar till betraktelser. Den har visat sig sväfvande och ofta beroende af ögonbliekets hugskott. Ej sällan hafva thbrontalen uppenbarat, huruledes, med förbiseende af fattigdomen i landet, statens ställning blifvit, såsom en frukt af styrelsens ätgörande, framställd ien blomstrande dag. Statsrådsprotokollen deremot ådagalägga, att statsanslagen stundom öfverskridits och huruledes tillgång uti under händer hafvande medel, merendels dertill funnits. Denna slags tillgång befinner sig ännu i ett outredt skick. Det är dock icke min mening, att här ingå i detaljer derom. Mitt syftemål är allenast, att yttra ett omdöme om statshushållningen i allmänhet. Den har icke kunnat vara god, utur det skäl, att den förra regeringen, oaktadt frikostiga statsänslag, rätt ofta lidit af förlägenhet i financieit hänseende. Denna förlägenhet, alstrad af regeringens vägran att i allo erkänna och följa Ständernes statsreglering, har visserligen under sednare åren blifvit, genom regeringens fria disposition öfver den icke obetydliga handelsoch sjöfartsfonden, i vissa delar mindre märkbar; men det är just denna nog mycket beslöjade disposition, som förnämligast lemnat rum för erinringar mot den financiella statsförvaltningen. Ett stort. nationelt företag har derigenom, churu prisvärdt till sin grund, blifvit, i afseende på sättet. för statsbidragets beviljande, ett redan vid förra riksmötet med fog framstäldt föremål för Ständernes klander, och anledning saknas ingalunda, att den tänkvärda mystifikation, som äfven de sist granskade statsrådsprotokollen i denna anslagsfråga sorgfälligt bevarat, kan komma att tillskynda nu varande styrelse flere, af enskildes, i följd af fordna invecklade förhållanden stegrade, öfverdrifne anspråk, förorsakade bekymmer. Detta exempel allena är talande nog. Det är tillfyHest utmärkande för den statshushållning, som förut egt rum; ty en regering, som icke samvetsgrannt vårdar sig om statens medels användande, uti en med Ständernes beslut och föreskrifter likstämmig ordning, kan utan fruktan för misstag anses hafva genom egenmäktiga åtgärder beröfvat sig det stöd i nationens förtroende, hvarförutan regeringens förmåga att verka för sin ädla och höga bestämmelse ej kunnat ega erforderlig kraft. De flesta Ständernas önskningsmål hafva rört en missgynnande behandling. Betraktar man Riksståndens ställning till hvarandra och den märkliga split, som mellan vissa Riksstånd omisskänneligen förefinnes, så torde den allmänna slutsats icke vara förmäten, att i de fall, då Ständerne, oaktadt denna -ofördelaktiga inbördes ställning, likväl förenat sig att hos Konungen framställa underdåniga önskningar om förbättringar så väl inom den ekonomiska lagstiftniovgsrättens område, som andra styrelsedetaljer, då icke dertill saknat rättmätig grund. I synnerhet måtte förhållandet kunna antagas vara sådant, då dylika önskningar vid hvarje riksdag blifvit förnyade. Om än undantag härutinnan skulle kunna uppletas, så förändrar ju icke undantaget regeln. Huru skall då den förra regeringens enständiga vägran att fästa afseende på Ständernes framställningar kunna förklaras? Efter uppmärksam forskning i statsrådsprotokollen tror jag mig kunna sprida ljus häröfver. Åtminstone saknas icke anledning, att vid dylika tillfällen enskilda intressen ofta förstått att framför de allmänna göra sig gällande. Dertill kommer äfven, att regeringen varit synnerligen angelägen, att icke ens något sken skulle finnas af Ständernes inflytelse, och omöjligheten af mången statsnyttig saks framgång har säledes till icke ringa del berott af omsorgen att skingra alla föreställningar derom, att en sädan saks upprinnelse varit att söka hos Rikets Ständer. På detta sätt hafva flere Ständernes itererade önskningsmål af mer och mindre vigtig beskaffenhet, i stället för att afgöras till det allmännas belåtenhet, oundvikligen fallit för styrelsens veto. Ogillande yttranden hafva äfven inom detta rum låtit höra sig deröfver, att KonstitutionsUtskottet framlagt för Ständerne några få bland de många regeringsbeslut, som blifvit, i strid med statsrådets enhälligt framställda tanka, fattade. Man har funnit detta Utskottets tillgörande vara af vådlig egenskap. Man har ansett det innebära försök till underkännande af konungens rätt att allena besluta. Men har man då glömt hvartill denna ensidiga uppfattning af grundlagen leder? Har man förbisett att