Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

Wenzel, då ynglingen om aftonen efter sin van: helsade på sin lärde vän och ledare, ni hör ej pi mig; hvad fattas er? Lindner drog på svaret; men ändtligen bekände han sin nöd och Hr Hågelins grymma löften han änmnar gå till rektor, sade Lindner, har förstör hela min framtid för femton riksdaler: han vill skrifva till L., der han har en bekant som för mina få vänner skall framställa mig som en bedragare — det smärtar mig djupt, jag vet ej hvad jag skall göra.n . Wenzel smålog: pjaså, intet annat — ja, Håselin är sig lik och kunde jag i hast fått rum hos någon annan, hade jag ej hyrt der. — Hi Lindner skall få låna dessa penningar af mig — ag är fattig, jag också, men litet mindre fattig in herrn. : Meny inföll Lindner, jag kan icke taga emot ånet; ty Gud vet när jag kan betala detigen — och adjunkten har inte råd att mista dem; — om jag dör, så får adjunkten intet. ÅR ja, sade Wenzel — det är väl möjligt, nen det är också möjligt att hberrn lefver, och lå får jag igen mina penningar — är det ej så? Jo, vid Gud, herr adjunkt. Ja, jag vet det, bäste Lindner, och om ni kommer i nöd, rigtig nöd här vid akademien, så örtvifla icke, utan kom till mig och, om jag LAN, Så — Tack! tackl stammade Lindner, rörd af den soda lärarens tillbud. Ja ser ni; Hr Lindner, jag har varit i samma pelågenhet som ni, utan vänner, utan penningar, tan skydd — då, Hr Lindner, träffade jag en ärare som Hjelpte mig, som gaf mig råd såsom