Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

RR —— — LA eeweain— ———————— mr nrmmmm——— undervisningsverkens högst påkallade reform, blifvi betraktad såsom en privilegiisak för ett bland riks ständen. Skolans emancipation från kyrkan synei vara ett oeftergifligt vilkor för denna, redan i 25 å fåfängt väntade reform. Jag refererar till hvad jag i detta maktpåliggande ämne förut under riksdagen haft. tillfälle på detta rum andraga, och tillägger blott, att sedan det visat sig huruledes lärarecorpsen såsom en följd af det oefterrättliga systemet, inom sig ännu tvistar om de gamla och de nya läraremethodernes företräde, så erfordras hos den nya Regcringen. en hög grad af kraft, för att inom den ecclcsiastika administrationsgrenen komma till ett länge efterlängtadt slut på alla de märkliga brister, som den förra Regeringen derutinnan efterlemnat. Krigsförvaltningen är ett ämne, som nyligen här förevarit. Säkert skall ingen bland mine ståndskamrater, om också olika tänkande, förebrå mig, att jag icke för mine anmärkningar mot denna administration gifvit skäl, som förtjena afseende. Det torde tillåtas mig att erinra derom. Hindren att kunna förbättra det alltför bristfälliga försvarsverket, hafva under den sednare regeringsperioden varit destomera betydande, som det icke utan märklig svårighet lyckats att finna en högre militärperson, som vwelat åtaga sig chefskapet för landtförsvarsdepartementet. Underhandlingarne i detta afseende hafya slutats dermed, att en ålderstigen man mera pro forma än i verkligheten åtagit sig att representera detta chefskap. Hvad kunde man under sädana omständigheter billigtvis vänta? Intet framskridande till förbättring — blott ett vidhållande af förut vedertagne, till det mesta planlösa dispositioner! Följaktligen har i krigsdetaljen en hel hop frågor af yttersta vigt kortvilligt blifvit i kommandoväg afgjorde, oansedt de påkallat en hög grad af upplysning och sakkännedom och varit förtjente af noggrannaste pröfning inom det ansvariga statsrådet. Genom denna krigsärendernas behandling hafva fredens lagrar gätt förlorade. De hade kunnat vinnas om, efter sorgfällig beräkning af statens tillgångar, försvarsverkets fordringar blifvit afvägde på ett sätt, som med åsidosättande af andra anspråk, än dem hvilka landets trygghet framkallat, förnämligast afsett försvarets egentliga syftemål. Förbiseendet deraf under ett tjugutal af år har till det allmännas kännbara skada alstrat och underhållit de ännu fortfarande stridigheterna emellan sjövapnets män. En mångårig dyrköpt erfarenhet har omsider uppenbarat den myckenhet från den förra krigsförvaltningen härledde brister, hvilkas afhjelpande är ett af de sväraste problemer, som den-nya Regeringen har att lösa. Upplysningsvis bör jag nämna, att jag, efter på egen hand företagen granskningafsjöförsvarsdepartementets förhandlingar, funnit anledning fästa utskottets uppmärksamhet derpå, att detta departement, i anseende till målens ringa antaloch obetydlighet, är af en så liten omfattning, att dess fortsatta tillvaro svårligen kan försvaras. Jag kommer nu till befordringssystemet. Den nu granskade regeringsperioden har varit synnerligen rik på anmärkningsvärda tilldragelser i fråga om utnämningar till statens embeten och tjenster. Jag vill icke såra någon med att framställa exempel. Jag upplyser blott, att så vidt af statsrådsprotokollen kunnat skönjas, hafva sä kallade riksdagsförtjenster efter 4841 års riksmöte mera än någonsin tillförenc gjort sig vid befordringar gällande. Fruktan för demagogiska förehafvanden har utöfvat en förundrans värd verkan. Den har i allmänhet aflägsnat allt bemödande att vid befordringar skänka företrädet åt bepröfvad skicklighet och en aktningsvärd karakter. Derigenom har medelmåttan och det blinda devouementet icke sällan vunnit seger öfver den redbarö förtjensten. Den sednare har, sålunda tillbakasatt blifvit allt mera sällsynt, och detta i våra dagar ganska märkbara förhållande är icke en bland de min. sta olägenheter, som nuvarande regering fått efte den föregående i arf emottaga. Tjugo års tålig väntan har varit otillräcklig at uppnå ett mål för, den olycksbringande tvisten on näringsfriheten. Afven lösningen af denna samhälls vigtiga sak ankommer nu på den nya regeringen Jag vill ej Vid detta tillfälle utbreda mig derom inon det riksstånd, som har närmaste erfarenhet om verk ningarne af saknad säkerhet i näringslagstiftningen Jag förbigår säledes de erinringar som i denna de kunna af statsrådsprotokollens granskning föranledas öfvertygad att den mängd af handelslicenser. och un dantagsförmåner, som regeringen tid efter annan lå tit vissa gynnäde personer åtnjuta, lifligt är i Bor: gareständets minne. Deremot vill jag tala om er näring, hvars mer och mer missbrukade frihet små. ningom antagit en för samhället synnerligen vådlig karakter. Denna näring är bränvinsbränningen. Jag är långt ifrån att påstå, att regeringen allena vålla de af en öfverdrifven bränvinsproduktion för sam hället alstrade olyckor. Skulden dertill tillhör lik: mycket Rikets Ständer. Ostridigt är imedlertid, at! regeringen städse tillförene genom sina åsigter om skatteväsendet, sine alltid betydligt stegrade ansprål på ökade statsinkomster och sitt deraf föranledda be hof att vidhvarje riksdag i vissa hänseenden dag tinga med det inom representationen inflytelserik jordbruksintresset, intagit en ställning, hvilken hin drat regeringen att i bränvinslagstiftningen uppträd i den förmedlande och imponerande egenskap , sor en sann uppfattning af landets väl fordrat. Reda