Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

I sådan belägenhet hade ynglingen aldrig vwarit: han bad och besvor Hr Hågelin, men denne van vid dylikt, lät sig ej bekomma, utan berättade, att han genast skulle gå till Hans Magnifisens, rektorn och stämma, ty han ville blott ha med ,ordentliga herrar att göra. Stackars Lindner! det är ej godt att vara Ordentlig i penningeväg, när man icke eger en styfver. Imedlertid användes ej benämningen pordentlig just i sin vanliga mening af Hr Hågelin, enligt hvars lexikon ordentlty betydde en yngling, som hade godt om penningar, och mera än en gång hade det händt, att en af Hr Hågelins ordentliga herrar blifvit satt under förmynderskap för slöseri — — då sade alltid Hr Hågelin: det var skada, det var en ordenthg herre så länge han rådde sig sjelf, d.:v. s.: den unga mannen hade ofta lånat penningar af Hr Hågelin och hade utan prut skrifvit hvad som helst på skuldsedlen. Alt på en gång begära familjeklenoden i pant och klandra adjunkt Wenzel, var för mycket för Lindners tålamod. Hr Hågelin hade sårat honom på den ömtåligaste punkten och fick derföre kort och godt det besked, att han egde att göra hvad han ville, men att han nu skulle gå. Hr Hågelin, som äl gammal vana blifvit fysionomist, busade sig mycket artigt och vågade ej yttra ett enda sårande ord, förrän han hunnit utför trappan. Att imedlertid herrn i huset blifvit ond, bevisas deraf, att han straxt efter piskade sin hund alldeles obarmhertigt — ty ädla Bracknaturer hämnas alltid på värnlösa varelser, då deras vrede ej får uttöma sig mot det rätta föremålet. Men ni hör ejtpå mig, Lindner! sade adjunkt