Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

för öfvergång till en annan sakernas ordning. En icke ringa del af nuvarande Rikets Ständer skallsannolikt innan kort för alltid skiljas från de offentliga statsbestyren. Många bland dem gå tilläfventyrs snart att införlifvas med den jord, som förvarar de vissnande stoften; men så länge de ännu bekläda sina rum inom representationens samlingssalar, så länge de innehafva förtrodendet att verka för det allmännas gagn och bästa, så länge samhällets vigtigaste angelägenheter äro af dem beroende, borde de ej kunna frigöra sig från den af grundlagen föranledde förbindelsen, att, till framtidens varning, gagn och rättelse, öppet och ärligt yttra sitt omdöme öfver den regering, hvars handlingar och beslut de nyligen genom sitt KonstitutionsUtskott granskat. Svårigheter kunna möta, att framställa detta omdöme på ett sätt, som icke för stridiga politiska åsigter finnes stötande, och minst kunna dessa svårigheter förbises af den, som förut vid regeringsärenders bedömande ej sällan på detta rum fått emottaga apostrofer om oädla! motiver och enskild missbelåtenhet; men det:a obehag är för den offentlige mannen oundvikligt och måste af honom tolereras. Lyckligtvis kunna insinuationer af denna beskaffenhet icke länge bestå inför en fördomsfri pröfning. De kunna det icke, emedan här vore en ren omöjlighet att, i den låga skepnaden af kalomniatör, mot sitt lands regering uppträda. Hvarje försök i denna väg skulle snart följas af blygd och vanära. Det skulle nedtystas af ett ogillande sorl. Det skulle utan tvifvel väl förtjent vara oskiljaktigt från förlust af allmänt förtroende. Derför blottställer sig ingen vältänkande man. Han gör det ej, emedan känslan af eget värde förbjuder hvarje företag i oädel syftning. Men nu till saken! Häfdatecknarens förmåga att kombinera händelserne till ett sammanhängande helt kan icke af den enskilde representanten förväntas; men icke destomindre kunna de vid riksdagen inhemtade sakförhållanden, oväldigt framställde, gifva värderika bidrag åt den historiska forskningen. Det är, mine herrar, en vid föregående riksdagar förekommen och äfven nu förnyad anmärkning g, att KonstitutionsUtskottets erinringar mot Regeringens heslut merändels röra ämnen al en underordnad vigt. Det måste erkännas, att denna anmärkning är till viss grad rigtig; men utom det, att regeringsärendernas obetydlighet icke utesluter möjligheten af deras synnerligen erinransvärde behandling, förtjenar ihågkommas, att enär under den förra regeringsperioden samhällsangelägenheter, af en öfvervägande betydenhet, dels blifvit alldeles lemnade utan handläggning, dels endast ytligt vidrörde och sedermera tid från tid uppskjutne, det i sjelfva verket är helt naturligt, att en större del af de i statsrådet fattade beslut saknar allt högre interesse. Också lida statsrådets protokoller i allmänhet af en märklig brist på förhandlingar af egentligt värde. Af ett mundtligt föredrag kan icke väntas en detaljerad bevisning. Dertill har jag saknat erforderligt rådrum, och Borgareståndet är säkerligen bäst belåtet dermed, att jag nu, utan att ingå i specialiteter, hufvudsakligen ordar om de statens lifsfrågor, hvilka såsom egande högsta allmänna intresse, förtjena nationens odelade uppmärksamhet. Dessa frågors öde under den förra regeringen kan, enligt min förmodan, tillförlitligast bestämma denna regerings karakter. Följande den ordning, som i min åberopåde Teservation finnes iakttagen, börjar jag. således med:frågan om representationens omWildning. Jag förbigär här de märkliga omständigheter, under hvilka regeringen utöfvat sin inflytelse på Rikets Ständer. Ej heller vill jag nu tala om de bestraffande åtgärder regeringen vidtagit mot enskilde riksdagsmän, de der handlat i en för regeringen misshaglig syftning. Jag återkallar blott i minnet huruledes regeringen tid efter annan lemnat sitt afslag till flera af Rikets Ständer äskade partiella grändlagsförbättringar. Dessa facta, på hvilka äfven 4844 års riksdag beredt flere nya exempel, berättiga allena till det förklarande, att regeringen varit bestämdt obenägen för all ombildning af nuvarande representationsform. Historiken öfver det nya lagverket har jag utförligt uppdragit redan under förra riksmötet. Afven under denna riksdag har jag haft tillfälle påminna om det beklagansvärda förhållandet med: denna vigtiga samhällsangelägenhet. Den skildring, jag deröfver framställt, har visat sig för en och hvar så öfvertygande, att jag på grund deraf antager såsom ovedersägligt, att regeringen motarbetat det nya lagverkets framgång. Följaktligen har regeringen afslagit en myckenhet af Rikets Ständer äskade partiella lagförändringar, hvartill den egentliga grunden i det nya lagförslaget finnes. Vore ett ytterligare bevis på regeringens nyssnämnde förhållande af nöden, så kunde det hemtas från konstitutionsutskottets nu framställde exempel i afseende på förfarandet vid lagberedningens formation, — att icke tala om erfarenheten från Norge, der Storthinget, genom troget vidhällande af svenska kriminallagförslaget, vunnit detsammas antagande, sedan Konungens veto icke vidare förmådde lägga hinder deremot. En kyrkoherde på landet är efter 1841 års riksdag vorden kallad till statsråd och chef för ecclesiastikdepartementet. Denna omständighet förtjenar att bemärkas, såsom egande ett bestämdt inflytande på läroverksfrågan, — denna bildningens vigtigaste angelägenhet — hvilken till ett fortfarande mehn för SOT ESD NEAR OLD NE FEST OEI ETTA