Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

utan vattnets gravitas specifica, som gör, att denn; insjö kallas det döda hafvetp. . Professorn fortfor sålunda hela timman, till sto uppbyggelse och lärdom för de beskedliga semi naristerna, som, blåfrusne om näsan, suto i audi torium och antecknade: patt det fanns engelsk salt i döda hafvet., Lindner fann sig ej särdeles tillfredsställd med professor Huskors, en man af gamla stammen som af lutter lärdom underlät att lära bort något Imedlerlid arbetade han flitigt och då någor fristund gafs, besökte han adjunkt Wenzel och inhemtade allt hvad han kunde inhemta. Kamraterne på seminarium skrattade åt den beskedlige Lindner, som läste en mängd saker som de föraktade, derföre att de ej hade begrepp derom ; men Lindner fortfor likväl och vann genom Wenzels samtal oändligen mycket, många tillfällen till framtida studier — hans blick vidsades, allt mera och allt vidsträcktare han såg, ult tydligare fann hans det motsägande och beängda i en mängd af hans klassiska theologers örklaringar — han fann att naturen är ett supplementband till biblen, begge af samma Gud, af samma kärleksrike faders hand. Lindner hade fått löfte em ett lån på sin hemort; men nära före terminens slut fick han ett oref, att han icke, af förekommande: hinder,, unde få den lofvade summan. Hr Hågelin inällde sig på dagen och begärde sin hyra, och lå Lindner ej kunde honorera honom, blef Hr Hågelin förtörnad och berättade den stackars stulenten, att: han kunmat få en ordentlig herre, om cke adjunkt Wenzel narrat honom, och slutade ned att begära hans silfyerur som pant.