Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 1

en far och understödde mig såsom en sann breder. Vet ni, Hr Lindner, jag har aldrig kunnat afbörda mig den tacksamhetsskuld, som han lace på mig då jag var ung — — de små lån jag fått betalade jag honom — men hans menniskokärlek, hans öma vård om en yngling, som kanske utan honom aldrig hade kunnat kämpa sig igenom — den har jag ej kunnat betala honomo. Ser ni, det är derföre jag söker så här småningom plocka af på min skuld; jag har mångåriga rentor af tacksamhet att afbetala; jag skall söka att mot er och andra göra det min lärare gjorde mot mig — dot skall glädja den hedersmannen. pAck! sade Lindner, jaz skall aldrig glömma — — tack Wenzel smålog. Nå, herr Lindner, men jag fordrar en sträng renta på mina penningar; — jag fordrar, att ni i er lur skall förvalta samma kapital, som jag. och älska edra bröder. Se här har ni femtio riksdaler, det är bäst att ni tar litet mer på en gång — sedel behöfver ni ej skrilfva; det är nog att jag tecknar upp det i min lilla bok, Var nu glad, Lindner, och låtom oss fortsätta.x Så lyftade den gode Wenzel en sorg från ynglingen, som, om den fortfarit, skulle antingen bringat honom i en dyster svårmodighet eller i en overksam apathi; ty vissa lynnen tåla mycket, utom af det slaget som nu trygkte Lindner. Wenzel fortfor att vara hans lärare, hans rådgifvare och vän; mången ljusgnista tände han i ynglingens själ, mången smärta lindrade han, oeh för månget felsteg skyddade han honom, genom sina vänliga varningar. Han skaffade Lindner ett