Aftonbladet – 8 januari 1845, sida 2

lemorknapp; men hon kan omöjligen tåla någon Kalmarit. Om pappa håller spisning, bor Bina närs matrummen, och då hennes vackre Götheborgare. som alltid äter sent, sitter derute och trakterar sig med dolma och brynt kål, så stämmer mam: sellen opp: Stunden bortilar, men inte min svär tax, eller Uppå dalens högsta branter, eller til och med ,Vikinga säten, ådriga lunder, son tar sig ogement väl ut med ackompagnemang a en kliagande guitarr, som mamsellen ej sjelf kar stämma, hvilket den hygglige Götheborgaren all tid gör, då han helsar på. Naturligtvis slutar saken si, att hennes för tjusning reser från staden och blir en un: man i verken, hvaröm Orvar Odd vet mer: än jag, eller också blir den .vackre Götheborga ren lagsökt af pappa och öfverger huset sedai krediten tagit slut. Mamsell Bina blir en öfver gilfven Ariadne och gifter sig ändtligen aed dei lille rödhårige bodbetjenten, som i flera år ståt i bod i hörnet och om vintrarna begagnat röda frostbitna händer. Den lille bokhållaren flytta hem till sin svärfar och ärfver i sinom tid ruck let, tältsängarne, de brokiga sängkläderna och — traditionen. En dylik man var Lindners herr värd, oc ynglingen fick således i början lära sig huru pro saisk menniskan kan vara, när hon just vill det ty man måste med vilja petrificera sig, om ej nå gongång en liten elektrisk ryckning af vänskap kärlek, tacksamhet eller medlidande skall sprin ga genom hjertat. En fattig student! — man reflekterar gansk litet på denna benämning — men det är likväl i få ord sagdt, en alldeles egen belägenhet att va ra fattig och tillika student, det vill säga att eg intet, under den tid man sträfvar att göra själen rik, det vill säga, att man beständigt håller på att sjunka ner i djupet, under det man nappa efter blommorna, som stå på stranden, att För synen fästat blyvigter vid ungdomshoppets be