Aftonbladet – 8 januari 1845, sida 2

kan få skörda hela tillfredsställelsen af ett så dant steg, hvilket skall vinha natiofiens tack samhet i samma mån, som det är efterlängtadt Deremot kan det icke vara ur vägen och tillhö vida mera pressens roll, att något närmare un dersöka, huruvida de betänkligheter, hvilka Rege ringen ifrån sin ståndpunkt bör. taga i betrak tande, innan den tager detta steg, äro af så all varsam art, att de i någoa mån kunna motväg fördelarna. Man behöfver egentligen icke länge leta för at finna hvari dessa förmenta betänkligheter skol bestå, ty de proklameras ganska högt, ej allenas mundtligen inom de aristokratiska kotterierna utan äfven af pressen. Dels hör man nemliger ifrån dessa kotterier icke sällan öfver regeringen ställning i allmänhe! ett språk föras, som gansk: tydligt har för afsigt att: om möjligt söka åte skrämma vederbörande in på det gamla syste mets bana, emedan för kotterintressena natur ligtvis allt vore vunnet, om detta lyckades; del: insinueras ingalunda otydligt ifrån samma hål den gamla jargonen, att folket är pockande oci otacksamt, att Regeringen i längden aldrig kar lita på Borgareoch Bondeståndens understöd och så vidare. Hvad nu hotelserna beträffar, som här oci der kunna utsläppas, så tro vi, uppriktigt sagdt att dermed icke hafver sig på minsta sätt farligt För det första skall en styrelse, som bemöda: sig om heder och rättvisa i sitt handlingssätt derigenom innan kort få ett öfvertag i allmänn: opinionen, och dermed en moralisk kraft, son alltid blir det fastaste stödet i aila skiften, oci för det andra hafva, specielt i Sverige, exempler af de konungar, hvilka sökt sitt stöd hos riket allmoge och de närande klasserna, ganska tydlig visat, att en regering, som följer samma väg icke har något att frukta af adeln eller prela terna för hvad den kan vilja företaga nyttigt fö landet. Allra minst äro väl i vår humaniserad tid hemliga anläggningar och konspirationer til motstånd på annan väg än den parlamentarisk att befara för den regering, som sjelf handla öppet och endast går till väga med lagliga och lofliga medel. Detta hindrar visst icke att re geringen, när den omfattar folkets och reformerna sak, kan blifva på denna väg slagen en eller an nan gång af de ultrakonservatiya, hvilka, så läng de innehafva majoriteterna i tvenne stånd nog skola försöka att i ett och annat förlam styrelsens krafter, alltid i hopp att den slutligen 1 förtviflan om framgången åt sina populära be mödanden, skall nödgas kasta sig i deras armar men hvarje sådant nederlag skall endast ytterli gare stärka regeringens sak hos den öfriga na tionen till den grad, alt allmänna tänkesättet kraft innan kort äfven skall tillintetgöra sjelfv motståndet. Hvad åter angår de förmenta ofverdrifna for dringarne hos Borgareoch Bondestånden, så ka den, som följt de sednare riksdagarne, temlige lätt uppdraga en bestämd gräns, inom hvilke dessa fordringar stadnat. Vi fråga blott: i hvilk afseenden oppositionen under dessa riksdagar, allt sedan det nuvarande statsskickets införande, sök inkräkta på konungens prerogatif, eller sträck sina fordringar utöfver grundlagens lydelse? Oc då man vid denna riksdag sett, att styrelse börjat handla i grundlagens anda och gått stär derna till mötes i deras billiga önskningar, s kan det väl också ej nekas, att Borgareoch Bonde stånden å sin sida ådagalagt sin erkänsla derför, ick allenast genom eftergift af ett och annat som för varit yrkadt i konsitutionelt hänseende, utan ä ven genom den otvetydigaste tillgifyvenhet för Ko nungen och konungahuset, hvilken, bland anna uppenbarar sig i ett obetingadt bifall tull hvad anslagsväg blifvit föreslaget på första hufvudtiteli samt nedläggande af de anmärkningar, som vi en föregående riksdag i detta hänseende blifv fraroställda. Detta bevis på understöd måtte vi äfven betyda något, emedan det är det kraftiga ste som en församling, hvilken har skattebevil ningsrätten, kan lemna. Alla de tvifvel, man detta hänseende sökt framställa, äro således enda toma förespeglingar utan allt verkligt innehål och derom kan man än mer öfvertyga sig genor det norska storthingets exempel, hvilket, oaktac sin demokratiska sammansältning, erbjuder exem plet af ett långvarigare lugnt förhållande emella representation och regering, än man under lik lång tidrymd sett i något annat land i Europ: Och likväl har regeringen der icke rättighete tll ott ahsalunt veta. en rättiohet saom icke ens d