Aftonbladet – 30 december 1845, sida 2

r I MH ti lad Franchemont aflägsnade sig slutligen; Zoe kom för att befria sin fånge, och blef så förskräckt! öfver Leontines bleka, i tårar simmande, ansig-; te, att hon orörlig stannade framför henne, och först sedan hon återvunnit sin fattning, lemnade hon Zoe, med dessa ord: yNu ser ni, min fru! huru jag fasthåller mina älskare. Lär af mig att fängsla er iman. IT. Med hjertat fullt af förtviflan och förödmjukelse återvände ILeontine till sin boning. Flere gånger ville hon utbryta i förebråelser emot sin man och bringa honom till ånger och erkännande af sitt fel, och till att bedja om förlåtelse; men lektionen hos aktrisen varnade henne, och hon var öfvertygad, att ett häftigt uppträde emellan Ihenne och hennes man, hvilken hon ännu älskade med den första kärlekens hela styrka, skulle för alltid skilja honom från henne. Hon fattade derföre ett beslut, som ej var svårt för henne att sätta i verket; hon behöfde endast visa sim inake de känslor, hvilka lefde i hennes hjerta, slösa på honom de smekningar, hvilka hennes själ fordrade, och att åter försätta sig i de ljufva ögonblick, då hennes hela Hf var en utgjutelse af den ömmaste kärlek. Då Franchemont följande dagen hemkom, emottog hon honom med :ömhet, slingrade sin arm om hans häls, drog honom ned till sig och tryckte en kyss på hans panna. Hon kände genom sitt hjertas kraftig: slag, att det icke var någon roll hon spelade, utar att hon, liksom i de första dagarne af hennes äk tenslsap, åter var dem med passionens hela vär ma. älskande qvinnan.