Aftonbladet – 30 december 1845, sida 2

Foa tryckte honom till sitt hjerta, tog hans vard mellan sina båda, och blandade leende och årar med afbrulna fraser och vältaliga blickar. Derpå tog hon en liten dyna, nedlade den framför Franchemonts stol, satte sig på densamma, äggande sitt lilla hufvud på den kärleksdruckne id: okatens knä, och fortfor med samma liflighet: Och processen i går förmiddags? Har du vunnit den?) Ja, milt bara. Åh, jag var viss derpå: du har så stor talang, och man behöfver blott höra dig, för att gifva dig rätt. Om domrarne hade mitt hjerta, så skulle du segra i alla rättegångar. Du har en verkligen förtrollande vältalighet — du talar så öfvertygande — Så låt mig då äfven få säga ett ord. Ja, jag har vunnit min process, och har nu med mig vinsten deraf, för att lemna dig som en tribut Din lycka är min skyddsande; det är din lill: stolthet; som jag så gerna ser njuta af mina tri umfer. Du skrattar, lilla skalk! Du vet att mit honorariunr äfven bringar dig en gåfva afglädje och det är det, som vid alltsammans smickta mig mest. Du är så god!) Zoe förstod att lägga en så hänförande sännin uti sina ömhetsbetygelser, att Leontine glömde att hennes rival var en skådespelerska, och hen nes blod stelnade i ådrorna vid åsynen af:en!kär ek, som fattat så djupa rötter. Hon lät gardi nen falla, satte sig i en fåtölj, och, döljande sit ansigte i sina båda hinder, utgöt hor en strör laf heta tårar.