Aftonbladet – 21 december 1844, sida 2

sNordstjernan. En samling af vitterhetsstycken och poemer, jemte porträtter af åtskilliga svenska skalder och skaldinnor, har i år, likasom förra året, härstädes under detta namn utkommit bos herr G. Rylanler, Bazaren. Den rätta, eller hustru min, af mamsell Bremer, börjar samlingen.Det är en liten novell hvaruti bjelten sjelf berättar sin kärlekshistoria frieriet, förlofningen och giftermålet, samt slutligen på sitt silfverbröllop intygar, att hän och hans hustru gjort den slutsats, båda tillsammans alt olycka i äktenskap icke kommer af den oupplösliga vigseln ; som några påstå, utan deraf att vigseln i äktenskanet icke förverkligas,. Man tale ej med mig om smekmånadernas sällhet! Det är dufvo-kutter! Nej, törniga vi gar skall man vandra tillsammans, tränga in tillsammans i lifvets fördoldaste djup, i lust och nöd, under fröjd och smärta, måste förlåta och förlåtas, och sen älska bättre, älska merl.... Då sker småningom något förunderligt. Det sker alt man liksom förskönas för hvarandra, ehuru skrynklor. plöja kind och panna, och föryngras, fastän man lägger år till år; då sker det att verldsliga ledsamheter, olyckor, missräkningar icke mera kunna skymma vår lyckas sol, ty den strålar klar ur vår väns hjerta och blick; då sker det, att under det vårt jordiska lif går mot sitt slut, vi allt starkare känna att vårt lif och vår kärlek aldrig skola sluta. Och detta öfvernaturliga är åter ett alldeles naturligt, ty ju djupare, ju innerligare man ingår i lifvet, ju mer öppnar det sig i sina djup af evig skönhet. 2:dra numret i samlingen: Trolofningen, är en liten melankolisk allegori af förf. till Kusinerna, jemte ett bref om notabla konterfejers öde i allminhet, hållet i förf:s vanliga lätta, naiva stil. 5:dje: herr Adlersparres prisbelön a Rafael Sanziox samt Albanos: Ett blad ur militär-despotismens histloria; ett mörkt, men ganska tänkvärdt blad! 4:de: Scener ur skådespelet Gustaf Adolf i Tyskland, samt En vandring i Rom af frih. Beskow. En vandring i Rom) säger förf., vär en vandring i historien,. Vi tro det gerna och följe med särdeles nöje på denna interessanta färd — tecknad i så lefvande och behagliga färger — till Forum, uppför Tarpejiska klippan, bland ruinerne af Ciesarernes palats, i Fornarinas anspråkslösa boning, m. fl. för vår inbillning kära eller historiskt märkvärdiga stöllen. Beskrifnimgen af Villa Pamfili och dess herrliga pinier, dess vattensprång, kaskader, marmorgrupper, oranzselundar och myrtenhäckar, äl i synnerhet lockande och åskådlig. — 5:te: Den förste döde,, af herr Carlin, en intagande dikt om Abels mord. 6:e Några smärre poetiska stycken af Hr Grafström, mycket i den Franzenska sångmöns milda anda, jemte en ballad från danskan. Ett litet vackert poem — det 7:e i nummerföljden — Mossrosen, af skalden Ingelman. gör, isynnerhet i närvarande stund, ett eget lifligt intryck, hvarföre vi här. nedanföre meddelk våra läsare slutet af det lilla profetiska blomsterstycket. En svensk ädling i Paris under restaurationen samt En aristokrat och hans bostad en intressant och väl hållen teckning eller tids bild i tvenne afdelningar, af Hr Kuliberg, utgöj 8:e numret. Slutet innefattar 22:e skaldestycker af den äl:klige skalden Sätberberg: Hafvet, och Dufvan i Spanska sjön,: hvilket sistnämnda lill: täcka stycke förf. omnämner i sitt första bre från Gibraltar (se Aftonbladet JE 257, d. 5 Nov id. å.), och hvilket vi här meddela: Mossrosen. Din tår har rätt; för högt ej glädjen skatta, Se, om dess lif ren dödens armar fatta, Snart plågan släcker kinderna som. blossa, Snart kring din glädje växer grafyens mossa. Din tår har rätt; o, tro ej hoppets hägring, Den är en färgad dunst; tro ej din fägring! Snart blekna skall den röda ros, vi skäda, Kanske J bleknen på en gång, J båda. Men gläds igen, ur tåren Ile mot höjden! Ur fröjd föds qval, men ock ur qvalet fröjden, Ty uppåt lifvet vill mot ljusets fäste, Men döden bygger iågt sitt fängselnäste. En hög symbol du häller uti handen: Uppståndelsen skall ge en kropp åt anden, Och spränga upp sin mossomlupna kammar, Likt rosen der, som ur sin mossa flammar. Dufvan i Spanska sjön. Hvad vill du här, du vackra turturdufva, På havets vilda rund, der stormar rufya, På hvarje våg och hvarje rosig sky? Hvi flög du från ditt hem, det lugna, stilla, Att dig i dödens skumma nejd förvilla? A flv AA flv!