Aftonbladet – 21 december 1844, sida 2

—— ——— — — — — V—— LA många knifstygn. Alla hans pretiosa, hvaraf bar hade flera på sig, äro bortröfvade. Nära intil stället har man upptäckt en korg med öfverlef vorna af en frukost, och äfven under ett träd på en låg gren, såsom en signalflagga, en hvi! näsduk. Trädets rötter och marken rundtomkring voro färgade af blod. Regnet hade icke kunna aftvå det. Alltså, herr markis: ett mord, et! lönmord. Kulorne hafva träffat bakifrån, i huf vudet och i ryggen, — — således ett fegt lönmordl, — Aronches var såsom slagen af åskan. Med bru ten stämma kunde han med möda yttra: cEr: excellens torde inse, att jag måste på det hög sta förskräckas vid underrättelsen om mordet. — Jag ställes på ett hårdt prof — ensam emot tusende anklagare — och, om Hans Majestät Kejsaren, min monark, och ers excellens så för godt finner, nedlägger jag min befattning, föl att sedan med vapen i hand försvara min ära O, herr markis, sade ministern bittert leende. Ni skulle då få utmana hela landet. Des: röst är emot er. Men er hota allvarsammarc faror. Den mördades lik är hitfördt; familjer vill, för att bringa folket ännu mera i harnesl emot er, hafva den döda kroppen utställd til allmänt åskådande. Kejsaren låter råda er, at rädda ert hufvud. Vi skola iakttaga folkrätter så länge, som möjligt. För ert hus och er svi ansvarar jag med mitt ord. Er person skull likväl vara, nu till en början, mera i säkerhet utom våra gränser. Öfverlägg nu genast — och fatta hastigt ert beslut; — det är fara vid dröjsmål. — Efter dessa ord aflägsnade sig kansleren och lemnade Aronches åt sig sjelf. , Han bemannade sig efter en stund, höjde en fri blick mot bim len och sade vid bortgåendet till sig sjelf: cStri den mot så många förmår jag ej utfäkta. Et kloster, en asyll — sedan få vi se, hvad som ä; att göra. Att han oantastad kom i sin vågn, var et underverk. Den omständigheten räddade honom att de talrika folkhoparne stodo gruppvis tillsam