Aftonbladet – 18 december 1844, sida 2

Nu påminte jag mig ia tigt den besynnerlig: patienten, som madun fugot hade rekommen derat mig, den der sjuka Lunden, tillhörig der der gamla enkan, som iefde afsitt intresse. — 0, min Gud! utbrast jag, det är dock min dre vanhederiigt för en af parisiska fakultetens doktorer att bota en sjuk hund, än att svält ibjel. Jag skyndade således ur mitt rum och klappade på dörren nästintill. Den gamla frun kom sjelf cch öppnade. Hon kunde vara omkring sextiofem år och hennes utmärkt fina och aktningsvärda utseende passade alldeles icke tiil de! t:iviala porträtt, som den :tygga madam Pingo! hade gjort af henne. Bet var ej första gånger som min sqvalleraktliga städerska förlöjligat elle; förtalat min aktningsvärda grannfru. Denna bad mig höfligt stiga fram och jag märkte genast, alt hennes språk, så väl som hen nes sält all vara, tillkännagaf en god ton cci vana vid umgänget med en viss klas: af men niskor, som smålt folk henämnes aristokrati Knappast bade jag meddelat henne anlednin gen till milt besök, förrän den goda gumman ut tömde sig i en mängd ursäkter och försäkrade det hon bestämdt förbjudit madam Pingot at göra mig ett så opassande förslag. Denna ut märkta grannlagenhet gjorde, utt jag så mycke ufrigare påstod, det jag ville se den sjuke. Ja; nödgades en lång stund utstå en -höflighetsstrid som, ehuru den drefs till det yttersta, hade in Igenting löjligt, om man betänker uti hvilke! Ibrydsam belägenhet portvakterskan försatt dei goda frun, i anseende till mig. Sannolikt begrej hon mycket väl det mer än giltiga skäl, son förmådde imig att med en så ihärdig envishe vidhålla mitt påstående att få se hunden; ty ho gaf slutligen vika och samtyckte till att jag nal kade; en ländstol, der en vacker spansk hund iå och sof. Det stackars lilla djuret hade al el förbifarande åkdon blifvit såradt i foten.