Aftonbladet – 14 december 1844, sida 2

mm— rr — 17171 — — alt sluta innan man gjort deras bekantskap? Hvad ligger det för mod eller för vishet uti, att utsätta sigvMör en lång resas alla besvärligheter, då man kan stanna när man vill och hvila sig, redan innan man hunnit bli trött? Jag började således att anse som tokar alla de stackars menniskor, hvilka samtyckte till att med tålamol lefva ut sin tid, att framsläpa sin tunga börda, ända till slutet, då de likväl kunde med ett enda steg komma öfver banans skrank. Det hat, jag hittills egnat dem, förbyttes nu i ett föraktfullt medlidande; jag 1og af medömkan, då jag någon gång gick ut på galan och såg menniskoma:san hvimla der, denna enfadiga myrstack, som gjorde sig så mycket besvär och hade så många bekymmer, så många omsorger, för all bibehålla och förlänga lifvets olyckor — detta lif, som jag gick att öfvergifva, öfvergifva med största köld, utan saknad, ut:n ånger, utan förtviflan, ägande dervid endast mitt förnuft till rådgifvare. Jag skrattade af hjertans grund, med den inre glädjens och tillfredsställelsens hela sorglöshet. — Mina vänner, fortfor doktorn, i det han afvek från den deklamatoriska ton, hvarmed han hittills ordat om sina dumma och orimliga ungdomstankar, mina vänner, kommen ihåg, jag ber er, att jag var alldeles förlorad, att jag var angripen af den obotligaste af alla själssjukdomar. Symptomerna af detta farliga kasus förete stundom en skenbart gynnande förändring; den sjuke förjagar helt och hållet sitt sorgsna lynne — ban blir munter, glad och rolig .... Från den stupden är han utan räddning förlorad . ...-. En stackars satan, hos hvilken någon stor smärta uppväckt tanken på sjelltmord, kan åter blifva fästad j