Aftonbladet – 14 december 1844, sida 2

En sådan rörelse, äfven utan sedelutgifning, ökar i alla fall rörelsekapitalet på dubbelt sätt; först och främst derigenom, att de anmars Hvilande penningarna blifva fruktbärande eller användas i låntagarens hand, och vidare derigenom, att. om; banken eller bankieren åtnjuter en god kredit, så blifva de bevis eller förbindelser, som han gilvit på insatta medel, i händelse dessa förbindelser bära någon ränta, gerna förvarade af dem som för kortare tider ej behöfyva begagna kontanterna, och kunna jemväl vid .behof lätt användas i liqvider, samt företräda då de kontanta penningarnas ställe. Det andra sättet är det; som äger rum. med våra banker, såväl riksbanken, som privatbankerna, att dessa inrättningar, begagnande sin: kredit, eller det förtroende de för sin. förmö-genhet äga hos allmänheten, utgifva förbindelser: att betala vid anfordran, det vill säga egentliga sedlar, till ett långt större belopp, än som emotsvaras af deras egande kontanta valuta i guld: och silfver. Det öfverskjutande beloppet af dessa sedlar, det vill säga skillnaden mellan sedelstoc-kens summa, bankens debet, och den metalliska valutans, måste då, om det skall gå ihop med de-bet och credit, å andra sidan motsvaras antingen af säkra och lätt försäljbara fordringar, eller: af varulager, eller af fast egendom. Låtom oss stanna här ett ögonblick, för att tänka på den olika naturen och resultaterna af dessa serskilda slag af bankrörelse. Det bör icke vara svårt för någon att inse, att ju större -belopp af egna förbindelser, det vilk säga sedlar, en bank kan utlåna till andra emot ränta, utan att för dem behöfva hafva innelig-gande valuta, desto större är äfven bankens vinst, så länge förtroendet är så stort eller rörelser så beskaffad, att sedlarna icke, eller blott till en obetydlig del, presenteras till inlösen; men det är äfven klart, att denna rörelse blir äfventyrligare i samma mån, som den grundas på sådana säkerhe? ter, hvilka icke vid inträffande behof kunna; när som helst, utan förlust realiseras. Tyom det händer, att ett större belopp sedlar presenteras till inlösen än som kan infrias med det metalliska värde banken har inne, måste den antingen sätta en del af sina egna gäldenärer i trångmål, genom uppsägan— de af egna fordringar, och dermed minska rörelsekapitalet, eller ock måste den föryttra en del af sin öfriga egendom. I fall detta då icke kan ske utan tidsutdrägt, uppstår oreda och villervalla ibland alla öfriga som innehafva dess sedlar; dessa falla i värde, om ej hjelp annorstädes ifrån mellankommer, och en allmän stockning blir följden deraf. — I samma mån en bank utsträcker sina operationer. på denna väg, i samma mån kommer den i lika förhållande med en enskild, som har hvad man kallar vidlyftiga och invecklade: affärer. En sådan man kan äga ett stort öfverskott efter bok och likväl sättas i fara att ruinera sig sjelf och många andra, om han begått den oförsigtigheten att fästa sina tillgångar i sådana. företag ellerfordringar, att han ej kan honorera sina förbindelser. Detta har ock, i korthet sagdt, varit historien med alla de banker, hvilkas sedelutgifning blifvit för långt utsträckt, och utgör äfven orsaken till den försämring, vår riksbanks sedelmynt före den sista realisationen tid efter annan undergått. Vi bedje ännu en gång om ursäkt, att vi här upprepat ett thema, som de fleste sannolikt redan anse sig känna; men omständigheterna tyckas visa, att det icke är alldeles öfverflödigt. Det är nu en gång så förhållandet, att der det finnes en stark påtryckning af vissa ögonblickliga starka maIteriella : intressen och behof, söka dessa alltid att få grundsatserna skjutna åt sidan, och de sednare löpa den största fara. Uti intet fall är likväl denna fara större, än i frågan om den financiella lagstiftningen, i fall de skuldsattas intresse der har en mäktig talan; ty det gäller här för många hela deras timliga existens, och det kan hvarken förvåna eller egentligen fördömas, om detta intresse då griper efter hvarje hjelp för ögonblicket, vore det äfven ett: halmstrå. Ja! det måste till och med erkännas, att detta intresse har en gilven rätt att icke helt och hållet med hårdhet afvisas, i fall lagstiftningen genom föregående åtgärder sjelf bidragit att inleda i skuldsättningen. De föregående obestridliga sanningarna å ena sidan, och å den andra den närvarande ställningen i landet, med de från så många håll höjda ropen på undsättningar och lån till de skuldsalte, ådagalägga onekligen, att Bankoutskottet uti sitt arbete haft ett ganska svårt problem att lösa. Men äfven under detta medgifvande kan man, efter närmare undersökning af betänkandet, icke underlåta att uttrycka den öfvertygelsen, att utsk. kommit in på en ganska farlig väg, som fruktansvärdt nog skall bringa hela penningeväsendet ur askan och i elden. Denna -öfvertygelse blifver än mera klar och stärkt vid fäsningen af flera förtjenstfulla utlåtanden af reservanI terne i utsk., (ehuru ingen af dem synes oss I hafva tagit saker från sin rot) och vi skole här I försöka att framlägga några skäl för denna mening. I Utskottet har, liksom ännu mer författarne af Iden för nåsra dagar sedan i Aftonbladet om