Aftonbladet – 14 december 1844, sida 2

endera sidan, som dervid hatt olvervigten. Ueneral Paz hade afrest från Rio de Janeiro, för tt taga öfverbefälet öfver de Brasilianske trupperna, hvilka utgjorde 42,000 man. Då dessa vunno närmare sjelfva krigets skådeplats, väntade man någonting afgörande för Montevideos berielse. RIKETS STÄNDERS FÖRESTÅENDE ARBETE I FINANSERNA. Enligt hvad det berättas, torde BankoUtskottets, förut af Aftonbladet refererade finansbetänkande, sedan jemväl reservationerna nu blifvit utdelade i Riksstånden, förekomma till öfverläggning redan nästa Onsdag, och det är jem väl kändt, att en preliminär rådplägning för alla Stånden gemensamt kommer att hållas å Riddarhuset i morgon eftermiddag. Det är således tid, att Aftonbladet icke heller dröjer att yttra hvad det anser sig böra säga i detta ämne. Uti ingen gren af lagstiftningen har man haft mera skäl att beklaga olyckan af vårt närvarande representationssätt, med sin öfverläggning på fyra rum, än i frågan om finanserna eller besluten angående bankens förvaltning och lånerörelse; och utan tvifvel måste häruti till en stor del sökas. orsaken till den förunderliga ställning, hvari landet för närvarande befinner sig, att med en bank, som till sin förmögenhet, enligt hokslut, ir en af de solidaste i verlden, står likväl nöden i hela landet snart sagdt beständigt för dörren, under det banken. sjelf synes vara — vi säga synes vara, icke att den i sjelfva verket är — nära nog bragt till gränsen äf oförmåga att kunna fullgöra den första af sina förbindelser: realisationens upprätthållande. Nyckeln -till denna gåta är dock, vid närmare betraktande, icke svår att finna. Utom det, att en banklagstiftning utgör en hel örganism, eller åtminstone en mekanism, hvars funktioner lätt kunna helt och hållet komma i olag genom ett eller annat hjuls rubbande, och att det vid sådant förhållande snårare är långt mer förundransvärdt och en ren Försynens skickelse, att ej ett än värre resultat uppstått af det osammanhang, som måste härröra af beslut på fyra serskilda rum, så hvilar all bankrörelse, såsom varande, lika med hvarje annan kreditrörelse, ett utbyte mellan värden och förbindelser, på vissa orubbliga naturlagar och axiomer, samt derur nödvändigt härledda nödvändiga slutföljder, hvilka omöjligen kunna förbises eller åsidosättas, utan att medföra förderfliga verkningar. Den första af dessa sanningar — vi anse ej olämpligt att här å nyo upprepa den, ehuru utnött den kan förekomma mången, — är att en banks sedlar aldrig äro eller blifva annat än förbindelser, som. lyda å ett visst belopp af den vara, hvilken är såsom mynt antagen, det må nu vara guld, silfver eller koppar. Den andra sanningen, en klar följd af den första, är den, att en person eller inrättning, han må vara huru rik som helst, som företager sig att låna sitt namn eller sin kredit åt andra, om han utsträcker sin hjelpsamhet längre än att hans förbindelser kunna honoreras när de äro förfallna, icke allenast sjelf kommer i förlägenhbet, utan ock bringar alla, som hafva att fordra af honom, i en sådan, samt att denna förlägenhet måste blifva större i samma mån, som nämnda förbindelser under sin cirkulation utgöra en större andel af landets dagliga bytesmedel. Besinnar man detta väl, så lär det också medgifvas, att det första och egentliga föremålet för en banks verksamhet icke är att tillverka pappersmynt och sätta detta i omlopp i rörelsen i stället för det metalliska myntet, men att göra den förmögenhet, som redan finnes i landet, medelst befordrandet af dess lifligare omsättning, så fruktbärande som möjligt för den produktiva rörelsen, eller. att, i afseende på penningerörelsen, förrätta samma tjenst, som hjertat förrättar i afseende på blodets omlopp i menniskokroppen, att vara en centralpunkt, till hvilken det nödvändiga medlet för den organiska varelsens upprätthållande ständigt inströmar och ifrån hvilken det åter utlöper genom alla ådror. Detta kan ske i första rummet och i sin mest naturliga ordning derigenom, att en bank emottager i sin vård de kontanta penningar, som annars för längre eller kortare tid ligga ofruktbara, af dem som för tilNfillet ej behöfva dem, betalar derföre ingen eller någon ränta, efter omständigheterna, och deremot lånar ut dem till andra, som äro i behof deraf, emot något högre ränta, samt tager betalt för sitt besvär genom skilnaden i dessa räntor. Detta är den egentliga och anklaste funktionen af hyad man kallar en bankierrörelse, och till dess bedrifvande erfordras ingen sedelutgilning, i detta ords vanliga betydelse.