Aftonbladet – 12 december 1844, sida 2

uu m nnDDLHITY nn mim MM UU OO UU ett skott från hans bössa befria henne från vanåran. Så tänkte Lambert, nedstigande från bergshöjden, då på en gång några besynnerliga skri, blandade med sorgliga klagotoner, hinna hans öron — han lyssnar med uppmärksamhet — förbannelse! Det är Helena, som anropar hans och Henriks namn! Det är hans dotter, som nu kanske offras af öknens barbarer! Utan alt mäta djupet af den brant, på hvars höjd han befann sig, störtar han sig ned i dalen. — OQO raseri! Helena bunden mellan stammarne af tvenne granar, en indian tyst betraktande henne under det: den andra störtar. emot henne. Lambert reser sig häftigt upp, lägger an och skjuter. — — Men ingen vilde hade fallit; yreden hade förblindat Jacob: och hindrat honom att sigta rätt. Med blottad knif störtar han ur skogen och anfaller barbarerna, och begynner en blodig, ehuru olika, strid. Nedtyngd. af ålder, utmattad af trötthet, stött genom fallet från berget, var det endast åsynen af hans älskade dotter, som kunde gifva honom mod alt försvara sig för sina kraftfullamotståndare. Men striden kunde icke länge förblifva oafgjord: Jacob begynte redan gifva vika för vildarnes förnyade anfall och sökte förgäfves alt närma sig till Helena, i hvilkens hjerta han ämnade instöta sin dolk. — Ett skott! och den resligaste af barbarerne nedfaller, med hufvudet genomborradt af en kula, just i det ögonbliek han upplyftat sin dolk för att ränna den mellan -Bamberls axlar, Hans kamrat blef för ett ögonblick villrådig; — Lambert, begagnande hans obeslutsamhet, griper hönom med högra handen, kastar: honom till mar