Aftonbladet – 10 december 1844, sida 3

gen varmt, och hur ville man förklara att de ita lienare, som bo uppe i Alperna och Apenninerna stundom ända uppe vid snögränsen, äro alldele: samma lifliga pifferari, herdar eller banditti, som Ide, hvilka sola sig i Neapels eller de toskansks slätternas sommarvärma? Han slöt med den utar tvifvel ganska riktiga satsen, att folkens klima! lär språket och deras rätta jordmån historien hvarföre också skandinaverne, som äga så när beslägtade språk sinsemellan, och hvilkas äldst: häfder hafva så mycket gemensamt, äro kallade ati, trots klimatets och naturförhållandenas olikheter, vara ett folk, en enda stor nordisk nation. Den älskvärde gubben helsades efter talets slut med en vacker sång och ett niofaldigt hurra Aftonen slöts med ett muntett gille, dervid skålar utbragtes för bland annat Idfernas propagandism,, Tryckfriheten och det i närvarande ögonblicket så betänkligt hotade danska tryckfrihetssällskapeb, äfvensom en af undertecknad i all kinesisk enfald, men med ljudlig stämma och icke utan hjertlig mening, för em Allmän skandinavisk bondefrid, oberoende af hvad konungarne och potentaterna beställa och stöka till, de för sig,. Det börjar nu bilda sig filial sällskaper till det stora Samfundet i Köpenhamn på snart-sagdt alla möjliga håll och kanter. 1 Nordamerika hafva vi redan sett ett vara organiseradt; i Paris hafva de skandinaviska handtverkarne öfverenskommit om ett dylikt, i Mönthen finnes ett, i Hamburg ett annat, i Rom likaledes. För två dagar sedan ankom hit: till. Studenterföreningen en skrifvelse från studenterne i Christiania med anmälan om en der fattad plan, atl den 42 nästkommande Januari, på samma gång vid Skandinaviens alla fyra universiteter, fira en en fest till förfädrens minne och för framtidens förhoppningar.. Skrifvelsen meddelades studenterne samma dag: om aftonen, och förslaget antogs förmedelst ett hurra för Christianias studenter. Till julen kommer Skandinaviska Sällskapet att äfven fira en större fest, till hvilken man hoppas att professor Heiberg skall skrifva någon liten dramatisk ullfällighetspjes. Efter allt detta myckna politlicerandet, måste jag äfven meddela er några små nyheter af mindre sträng fysionomi. Jag skall. till exempel nämna ett par ord om den sista expositionen hos konstföreningen. Den har icke denna gång varit synnerligt rik, men flertalet af de uppsatta taflorna kunna dock omnämnas med fördelaktigt vitsord, och detta betyder i det hela mer. I främsta rummet vore jag färdig att sätta ett par små kabinettstycken i holländsk genre af Schleisner; det ena föreställer gubbar, som spela kort, det andra ett par gamla ,ZEgtefolk, som läsa ett bref, hvilket nyss ankomrhit från deras son. Ett ypperligt studium och en ytterst fin pensel utmärka dessa tafior; grupperna. äro förträffligt koncipierade och ansigtena fulla af karakter. En gammal Fiskare af Meyer är äfven ett stycke af ovanlig förtjenst. En ung man, vid namn Kjerskou, har lemnat ett par landskap, hvilka frappera genom vackra lointainer och effektfulla clair-obscurer. Afven Skovgaard har uppsatt ett intressant landskap. En utsigt öfver Sundet af en ung Brendstrup har behagat mig för en viss maif och trefiigt idyllisk hållning; det är ett äkta seländskt landskap, en bördig slätt utåt hafsstranden, en stuga med en bukett af några sparsamma träd, mellan hvilkas: löf man sem det röda seglet af fiskarbåten, som ligger derbakom längst uppe i viken; i allt detta äro inga braskande eller stora effekter; det hela är tvertom åstadkommet med rätt litet och påminte mig i det fallet om Wickenbergs vinterstycken, men totalintrycket är godt, är sådant, att man finner; dervid en belåtenhet, ett välbehag, en stilla, men välgörande njutning. En blomstermålare, herr Ottesen, hade uppvisat ett litet charmant stycke, föreställande blommor i ett glas; hvilket vanligt, utnött ämne! utropar ni; det är sannt; ämnet är vanligt, men herr Ottesens behandling af detsamma står verkligen öfver det vanliga. Teke allen st alt do otika blomsörterna äro återgifna med den yttersta trohet, att det frna dammet på auriklerna är sådant att man vill stryka det af med fingerspotsen, att törnrosorna äro så etheriska, så finhyllta, att man knappast vågar andas på dem, att derjemte de små vattendroppar, som nyss fallit öfver dem, då deras sköna egarinna vattnat dem, ligga derså genomskinliga, så glänsande! Men artisten har derjemte gifvit denna döda natur en helt och hållet egendomlig och intressant betydelse genom några små accessoirer, nemligen elt par juvelnipper, som ligga utmed på bordet, vårdslöst afkastade, samt en likaledes på bordet kastrd biljett, på hvilken man läser: A M:He Lucile Grihm, Det ligger en hel liten genrebild; att icke säga en hel liten novell i denna: enkla komposition. Det är den ryktbara danserskan, som kommit hem från en promenad, en repetition, lika godt! Hon har aflagt sin paradtoalett, för att kasta sitt sylfidiska jag i en svällande emma, hon har dragit juyelerna från sina fingrar, för att mera ogeneradt kunna leka på lutan, medan hon hvilar sig, men hon har dessförinnan ansat och sett om sina vackra blommor, dem hon på förmiddagen fått till present af jag vet icke hvilken romanesk tillbedjare, en rysk furste, en engelsk lord, en italiensk marchese..... Är det icke en liten artig historia, detta! Herr Ottesen är i sanning en hlamctarmålarae med håde skalkaktighet och ideer.