Aftonbladet – 3 december 1844, sida 2

dier och lika fremsteg. Att jag icke fick inskränka mig till 6 timmar, utan begagna både dag och qväll, är klart; men jag leddes vid efter misa gossar, när de hado ferier. Icke fisner amman tråkigt att gifva barnet di och se buru det tillvexsr. Hvad som för mig gjorde informatorskallet mindre intressant var, att jag äfven enssm måste sköta en vidsträckt församling, då det ena någon gång lade hinder i väsen för det andra, Har an kallelso till lärare, fianer man icke kallet tråkigt och tröttnar icke förr, än krafterna svika. Och med 6 timmars läsning vissa dagar i veckan och 4 timmar de andra, Söndsgen fri och 22 veckors ferier årligev, kuona krafterna stå bi länge nog. — Händer nu så, som icke lärer vara utan exempel, att ingen enda gosse finns i klassen att läsa för, blir lärarezs arbete i betydlig mån lättadt. Att ensam svara för ett altare i folkrika, vidsträckta församlingar är just ingen lätt sak. Jag vill icke nämna under. härjande farsoter, som icke sällan påkomma, då komministrarne på landet vanligen fungera både såsom kroppens och själens läkare och få anstrånga sig mången gång öfver sina krafter; utan til! och med en vanlig gudsijenst med skriftermål, en mängd extra förrättningar, predikan och sist att ensam kommunicera 4 ti!l 500 naitvardsgäster, fordrar äfven arbete. Kommer bkärtill ett sockenbud 2 å 3 mil bort, i svåraste väder och väglag, tror jag, att till och med en skolekarl skule finna dagsverket besvärligt. Gälde det sedan att göra en tur kring socknen på husförhör under en månad, pröfva de obanade vägarna, qvalmet vid förhören, den ovana lefnadsordningen, nattherbergen, så skadliga för helsan genom sina fina drag och vexlipg mellaa hetta och kyla; så skulle han finna om det makliga komministerlifvet att ingen ros är utan sina taggar. Man har anfört såsom femte skälet för bibthållandet af förhöjda meriter, att skollärarne komma i allmänhet skuldsatto från akademien; det är billigt at de ersättas för hvad deras högre bildning dem kostat Hade jag och mine kamrster såsom studenter trott att S. M. adjunkter och komministrar i vårt stil skulle betala våra akademiskulder, så hade troliger både jag och de allesamman tagit filosofiska graden. ty för störra trolleri håller jag det icke. Val har ja: hört och förnimmer dagligen den sats i praktiken drif vas: Hvad jag lånar, skall en annan betalav; mer att låta honom gälla såsom princip i theorien för kre ditväsendet, håller åtminstone jag för att vara något icke alldeles välbetinkt. Staten bygger säkrare pi den satsen: den skuld satt, skall skuld gälda, äfve: vid äfventyr att förlora en och annan magister. Denn kan ju, äfven utan krans, lefva för sig sjelf och sam bället lika både lycklig och nyttig. Slutligen återkommer det gamla kardinalskälet Skolan kan icke, utan högre meritberäkning få dug lige lärare. Jag frågar, huru, med bibehållande a denna, kan kyrkan få duglige prester? På kyrkan bebof bör åtminstone fästas lika mycket afseende, son på skolans. Huru anklaga tiden för okyrklighet, nä vi sjelfve gifva tiden sia rigtning att högre värder sko!a än kyrka, vetandet än tron, det högsta väsen det? Vi få icke hålla det godt nog åt kyrkan, hvar som icke duger för skolan. Det fordras lika stor både studier och naturanlag för kyrkan som för sko lan och väl mer. För kathedern både kan och bö man bareda sig; men huru bereda sig till ett sjuk be:ös, till en dödssäng? Den döende begär inge föreläsning, ingen inlärd lexa, han begär ett själs:am tel, taladt med honom och icke med någon annar svar på sina frågor och inga andras. För att så vä här, som i allmänhet vid själavården, rätt kunna del sannicgens ord, härtill fordras en skatt af kuoskej och erfarenhet, en blick i ordet och sitt eget bjerta en unction af högre art, som ingen kan taza, uta den varder gifven; men den som beder han får Man får icke förakta vårt arbete för att det icke Iy ser och väcker uppseende. Ett ord i rättan tid ka afgöra rigtvingen för en menniskas hela lif. Det ä icke fradgan, som blärker, utan det djupa, osynlig vattnet, som bär skeppet. Då pastor är lika mycke statens embetsman, ty värr! som kyrkans tjenare; st vi adjunkgh: och komministrar i det rent rresterlig förhållandet till folket, och på vårt nit, vår vishet vårt allvar ligger mer makt, än man alltid tyckes vilj erkänna. Vi komministrar, det yngre, cbefordrade prestersks peis gråhårige representanter härstädes, bönfalle, stöd de på ofvannämnde skäl, blott om ett, neml. rättvisa Rättvisan af vår sak är högtidligt erkänd redan se 1898 års ständer. Sedan dess hafva vi fått något, Vv fingo vid sista riksdsg en half rättvisa; men en ha är detsamma som ingen rättvisa. Om man får till baka halfiannat bjul för ett åtdon som går på tvänne är man icke mycket bulpen. Svaren oss icke: jlide orätt, men vi kunna icke bjelpa eder; ty jag får upp rigtigt säga, att jag tror icke på ett sådant svar, oc ingen komminister tror det på allvar. Vi tro tvärt om att det brister mer på vilja hos högv. stinde än på förmåga, om rätten oss undanhålles. Såsor goda medborgare måste vi vara så sinnade, att v såsom de gsmle sade, Icke misströsta om stster Trodde vi nu att staten icke kunde vara rättvis, erkände vi oss med detsamma tro, att hörnstenen fö allt borgerligt samhälle hos oss ramlat; — och hva skulle vi då tro om det derpå byggda huset? Först pligten mot medborgare är ait göra rätt; detta i alltid att göra godt. Men a!t göra godt utan att gör rält, det är att göra ondt. Jag har icke beaärt ett enda korn ur pastorerne förrådshus, Jag anser oss intet betjonade med des: nådesmul!or, till och med .uzder vår värdighet att de emottaga. Men jag vill hafva tiflingsbanan öppe både för kollegan och komministern och jiltrarn fossade. Jag vill hafva en framtid, som muntrar ti täflan. Nog är både skolans och kyrkans lön för de: Jägre tjenstemän högst ringa, ja alldeles otillräckli såsom stående lön; men få vi anse den såsom exspec tantlön med utsigt om bättre befordran, dets genor rättvisare baräkning af tianstår. dels genom att ick