Aftonbladet – 2 december 1844, sida 2

ENSE AN te ör ON FFI TSK EAT — LV oveseemesmmmmmemssseeeo——sRORR—— AA sorgliga historien och har pu beslutat att godtgöra hvad du förderfvat och kanske skaffi dig och morfadren lugna dagar. Jag går till greiven, kal lar bonom fader; de framskridna åren, sorg och försvagad helsa torde stämt bonom vekare — och då bjertat talar, lyssnar ock bjertat. Jag se er oro, men jag ensam vågar lif och frihet der vid — och om mitt företagande misslyckas, bli ven j oantasiade. Äfven utom er hade jag fö retagit detta, men jag hehöfde er dervid. Ni må ste vittna ioför grefven, att jag är den jag är oc ni, moder, kan säkert gifva mig något tecken hvarnvå fadren igenkänner mig.n Aldrig. skrek Koita, utom sig. Du skall ick gå: du skulle derigenom förderfva oss alla. Ja förbjuder dig det och äfven Naisim der, vid si förbannelse !l Vill du icke bidraga till ditt barns lycka? frågade Evgenio, förundrad. Du betänker icke moder, att jag hvilat vid ditt bröst. Jag tage också icke det beslutna steget, hvarken i morgor eller kanske på flera degar, ty der äro gäster p slottet, bvilka jag måste undvika. De resa snar och med dem den lycklige grefvesonen, min hall bror. I ensligheten skola mina ord tala klarar och ostördare till fadersbjertat. Må han göra mi till den ringaste af sina tjenare, endast hane enda gång kallar mig son och genom detta bim melska ljud försätter mig, utur det vilda, öd lifvet, på fast och säker mark. Du skall besinn dig moder. Jag går nu till Pamplona; så snar tiden är inne, återkommer j2g hit och hämta tillåtelsen till hvad jag nu begärdt.n Vänligt helsande, skyndade han utur byddar Zigenerskan slet det mörka: håret och ropade