Aftonbladet – 28 november 1844, sida 2

Af reservationerne hafva följande synts oss märkligast: Hr Pelrå: Svenska grundlagens mekani-,a inskränkningar, dess oböj!iga, men likväl overksamma föreskrifter, dess oförmåga att i 4stslifvet ingjuta en föryngrande kraft och att åt Fepresentantkallet bibringa en storsinnad syftning, allt detta sammanlagdt lemnar utan tvivel föga anledning att hoppas nyttiga fruiter af den statsråds-protokollerra omfattande granskning, som Kosstitutioas-Utskottet nu fulländat. Imedlertid har närvarande tidpunkt, då en mera än tjugofemårig regering upphört och lemnat rum för en annan, i så måtto öppnat ett vidsträcktare fält för regeringsåtgärdernes bedömande, som vanliga hinder derför nu icka legat i vägen och Utskottet följaktligen egt full frihet att handla med den ädla frimodighet, som är främmande för all politisk skuggrädsla. Riksdagarnes icke sälisynta benägerhet för inre stridigheter, stundom mera åsyftande person än ssk, har nu saknat all den rete!se, som möjligtvis kunnat, under en föregående tid, hemtas från tillämpningen af den elyckliga regeringsmaxim: att söndra, för att desto lättare kunna herrskan. Konstitutions-Utskottet vid detta riksmöte har således ianehaft en jemförelsevis förmånlig ställning. Det har befunnit sig på en ståndpunkt, der det obehindradt kunnat vidga sin synkrets till liflig uppfattning och odväldig skildring af de märkligare förhållanden, som bildat sambandet i den granskade regeringsepokens mest utmärkande händelser. Representationens ombildning, lagverket, läroverksfrågan, krigsväsendet, befordringssystemet, näringsriheheten, statshushållvingen, Rikets Ständers önskningsmål, med ett ord alla statsangelägenheter af ett för nationen högre intressa hafva erbjudit sig för Utsk:s granskande blick, utan att stymmas, hvarken af det politiska tvång, som under vissa omständigheter lägger band på det fria omdömet, eller af den måhända icke alltid opartiska grannlagenhet, som eljest ryggar tillbaka, för att icke träda historiens dom i förväg t Utskottet har lemnst dessa fördelar obegagnade! Redan i sin första sammansättniog söndradt i tvänne, hvarannan motsatta delar, har det varit föranlåtet att åt slumpen öfverlemna afgörandet af alla uppkomna, mera eller mindre betydande skiljaktigheter! Under lyckligare omständigheter, då nemligen enhet och kraft lifvat Utskottets sarmfälda bemödande och gifvit en högre lyftning åt det Utskottet förelagda, vigtiga uppdrag, hade Utskottet varit i tillfälle att över den granskade regeringsperioden sammanfatta en kort, men lärorik berättelse, hvilken genom sina oväldigt framställda sakförhållanden sannolikt kunnat utöfva en välgörande inflytelse, så vil på Riksens Ständers omdöme om statens ställning och behof som på statsstyrelsens derpå beroende rigtning och gåor. Den betydande vinst, sem det allmänna kusnat på detta sitt hemta af Utskottets granskningsarbete, är vu hufvudsakligen förlorad. För mig, som lifligt beklagar detta förhållande, återstår endast att, jemte anmälan deraf, vördsamt meddela Riksens Ständer mitt, i sammanhang dermed, till Konstitutions-Utskottet agifoa, och sedermera bos Utskottet pröfvade, men underkända yttrande, så lydande: Det tillhör, efter mitt förm:nande, hvarje ledamot af KonstitutionsUtskottet — den nemligen, som äger bjerta, icke blott för sig sjelf och sin enskilda ställpisg, utan ock för det allmänna och för Regeringen — att egna en serskild uppmärksamhet åt regeringsärendenas natur och det, som i det framfarna regeringssystemet kan anses hafva utgjort det fortfarande — det bestående! Med betydelselösa tillälligheter, hvilka icke innebära något utmärkaade — någontiog af egenskap att i det stora hela utöfva irflytelse — behöfver han icke sysselsätta sig. Tillfålliga förhållanden och tilldrage!ser gå snart förbi, men det, som, att jag så må säga, utgör regeringsförhandlingarnes väsende, blir qvarstående, likasom deras naturliga lagar och verkningar. Den öfversigt af statsråds-protokollen, jag tagit både vid 1840 års riksdag och vid innevarande riksmöte, har hos mig stadgat den öfvertygelsen, att den förra Regeringer, genom oriktig uppfattning af sin ställning och sitt kall, verkat hämmaade på statsförfattningens och dess väsendtliga lifselemenis fria utveckling — motarbetat folkets konstitutionella uppfostran och bildning, sökt undertrycka den ordnande motvigten af en representativ statsmakt, som likväl utgör vår statsorganisations förnämsta vilkor och är ämnad att lägga hinder emot det oinskränkta väldets återkomst. Härigenom bade samma Regering efterhand ådragit sig en brist på förtroende, som, enligt verldshistoriens vittnesbörd, aldrig undgätt att, i tidernas längd, verka störande på samhäillens bestånd. Man läse, för att stadga sitt omdöme härom, Frankrikes, Italiens, Spaniens, Portugals och Tysklands historia! Man skall då icke tvifla om de orsaker, hvilka, sedan de genom tiderna fortgått, slutligen icke allenast skakat thronerna, utan ock rubbat folkens dygd och kraft, eller ock, hvad värre är, försatt dem i en modlöshet, som för sina utbrott aldrig väljer medel. Jag har förutskickat denna betraktelse, för att desto lättare kunna utmärka den högre statsmannasynpunkt, utur hvilken jag anser företeelserna, vid granskning af statsrådets protokoll, böra uppfattas. Det är icke småsinnets jagande efter anmärkningsanledningar, som böra leda Konstitutions-Utskottots ullgöraode. Det är styrelsens grunddrag — dess system — dess anda — som Utskottet bör söka urskija EE ROTEIN SUTARE PENPR EE EEE NIST ESR NON