Aftonbladet – 28 november 1844, sida 1

RIESDAGEN. OM BESKATTNINGEN PÅ ENSKILDA SKÅDESPELARE TILL FÖRMÅN FÖR KUNGLIGA TEATERN. Det har många gånger i tidningarne varit fråga om denna beskattning, utan tvilvel en af de obilligaete och mest tryckande som fian2s, och hvilken drabbar personer, aom i alia fall sällan eler aldrig hinna att förvärfva mer än en knapp lifsbergning. Ekonomiutskottet v.d denna riksdag gjorde dock ej afseende på de motioner, som blifvit väckte om dess upphörande. Skälen voro imedlertid så klena, och kunde ej vara annat, att batänkandet blef återremitteradt af Preste-, Boargareoch Bondestånden. Mäirkvärdigt nog har utskotttet imedlertid icke funnit sig föranlåtet att ändra sin mening, utan återkommit med samma resultat, utan att serdeles inlåta sig i svar på de snmärkpingar, som åtföljde återremissen. Då detta betinbarde redan om Lördeg lärer förekomma i ett par af riksstånden, och det skulle vara en förebråelse för pressen, att icke göra hvad den kunde, för att undaprödja något, som vi ej kunna anse för annat än en uppenbar orättvisa, så meddela vi här följande utdrag af Borgareståndets diskusgsion öfver frågan den 47 sistl. Oätober, hvaraf sakens beskaffenhet närmare upplyses och hvarvid vi isynnerhet be att få fästa uppmärksamheten vid hrr Wzrns och Kocks yttranden. He C. J. Kock: Den specifica upp!ysciag, som utskottet meddelat, rörande Korgl. teaterrs pensionskassas närvarande ställning, kan i och för sig sjelf vara ganska intressant, men har likväl icke egentligen sammanbang med det ämne hvarom motionen handlar. Frågan, skulle jag tro, hvälfver sig deromktriag, huruvida det är rätisen!igt eller billigt, ett inländske skådespelsre och konstidkare erlägga afgifter till Kong!. teaterns och hofkapallets pensioaskassor, samt i häadelse denna fråga, efier skedd utredning, med nej besvaras, om icke de för dessa afgifter stadgade föreskrifter böra upphä!ves, sllde:es oberoendeaf de begge kassornas mer eiler mindre blomstrande ställning. I afseende på den legliga tillkomsten af berörde afgifter drager jag dsn mycket i tvifvelsmål, såvida grundlegens ord, att Rikets Ständer oegaj allena att sig beskatta, skola vara en orubblig sanning, och icke när som halst, såsom i förevarande fell, kunna kullkastas af ett pår Kongl. bref. Rikets Ständer hafva i grusdlagsenlig ordning ålagt denna medborgareklass bevillning, och bredvid påbjuder kozusgamskten, utöfeer grundlagen, så vidt jag förstår, en skatt till gubbelt belopp, att utgå till Konungens teater och hokapell. Obilligheten af dessa afgifter är för mycket påtaglig, att höglofl. utsk. skulle kunnat försvara deras bestående med andra, än högst lösliga skäl. Om, hvad jag ingalunda vill bestrida, det är af vigt, att en nstionsltaater finnes, och att åt dennes sujetter böra beredas medel, för att vid en högre ålder kunta påräkna ett nödigt uzderstöd, följer väl icke häraf, att idkare af samma konst i andra delar af landet skola kontribuera till ea ford, hvaraf de sjolfva aldrig kuana hlilva delaktige, med mindre, på sätt utsk. antydt, någon utmärktere konstnär derifrån lyckas vid den Kongl. teatern vinna iaträde, hvilket åter för denna sednare är en dubbel scqvisition på bekostnad af den enskilde teatern, som derigenom beröfvas det oftast enda biträde, hvarmed densamma förmådde åt sig inbringa tillräcklig Iskomst för utgörandei af pyssaämnde betungande skattebörda; och dessutom tyckes den grundsats icke gerra kunna godkäones, att sämre lottade konstidkare skola bidraga (till de bättro qvalificarades bargniag. Vidare känna vi något hvar, huru pass skådespelare vid dessa ambulatoriska testertrupper äro i stånd att begagna dena uppgifaa utvägen, förmodligen såsom någo; sken af vederlag för beskattningen, att vid ceztra!anstalten, här i huvudstaden kuona inhemta 62 fullständig kännedom i sin konst; åtminstone vägar jag betvifla, att hänvisningen gäller sådane konstidkara,