Aftonbladet – 26 november 1844, sida 1

frukta dig icke; grander och hidalgos äro icke konungen så underdånige, som det vandrande folkets bruna männer äro Aschmir, deras naisim och grånade höfding. Frukta? svarade den tilltalade, nästan ovilligt. För att få ega dig, du svartögda engel, ginge jag, lik Orpheus, genom afgrunden. Min vilja har blifvit slaf under min gränslösa kärlek, i känslan af omöjligheten att lefva lärgre utar ditt egande.n Du blir missnöjd, hviskade hon sorgligt. O tro mig, Damgaja hade varit din, äfven utan detts prof at din trohet. Damgaja var din ifrån först: kyssen, din med lif och själ; men fader Asch. mirs vilja och ord var alltid Damgajas lag; oct skulle icke Damgsja, för dina klart ecende ögon sjunkit till den orena låghet, hvaruti så mång: af vår stams qvinnor lefva, om hon öfverträd: den gode fadrens råd, och skulle icke ditt bjerts snart vändt sig ifrån henne, om hon icke haft aktning för sig sjelt?, Ynglingen tryckte hennes hand. O, du perl bland skrofliga, orena musslor! sade han med känsa. Du har rätt, ehuru min sjil icke kan fatta möjligheten, att umbära dina korallröda läppars kyss, sedan man en gång smakat detta xeres., De närmaste vakteldarre, dit de kommit, beyste nu föremålen fullkomligt. — Dat var ett ansenligt band af zizenere, detta gåtlika folk, utan hemvist och säkert ursprung, hvilka slagit läger vå fältet, och synbarligen icke ett flyktigt för ratten på resan, utan för ett särskildt, ovanlig! indamål. I en vid krets lågade några dussin tora natteldar, icke endast ämnade att lysa och ärma, utan bestämda till en sngenämare tjenst. ver eldarne hängde stora kittlar, pannor fräste vå de glödande kolen cch stora köttstycken a: vilda och tama djur vänds sig på de långa spet: en. Ena mängd fantastiskt klädda qvinnor husade sig rer omkring eldstäderna, i oafbruten syselsältning och sjöngo derunder sällsamt Gudande