Aftonbladet – 21 november 1844, sida 3

såsom utgångspunkter för de förenade riktningarn af verksamhet och sträfvande wid slutet af fem tonde seklet. Dermed har hen icke velat säg att de egentligen förändrade eller skapade si samtids åsigter; de gåfvo dem blott en tydligar DN -I form och upphöjde dem endast till ledande: be grepp från en obestämd och sväfvande föreställ ning eller käns2, som sträfvade till klarhet oci uppfattning af sitt innehåll. Så är förbållande med all rörelse i vetandet och handlirgen. Ick är den fortgående upplysnirgea frukten endast s en endas arbete: generationerna och slägtet arb:t gemensamt på upplösningen af sitt förelagda stor I problem. Men någon utmärkt och snillrik tän kare lyckas vanligen först att i klara ord uttal I hela sin tidsande, och från det ögonblicket ve Ihvar och en sin plats och drifves icke mer blind T vis fram emot målet. Joch forskningen under dogmens berravälde. Tidens theologiska systemer fjättrade ännu tanker Ocl Iden rådande firosofien hade öfvergått till en ton I formalism, nör Pomponatius, etter.ett sjeifständig studium af Aristoteles, uppträdde emot den garmlc skolastiken. Da flyende greksrna från Constan tinopal hade fört med sig sina kunskaper oeh sir Tkärlek för den klassiska litteraturen och finge lossa på de gamla banden. snart uti Italien ifriga lirjungar och beundrare. I deras skolor bildade sig femtonde seklets berömdaste fi ologer och tänkare, såsom Lsurentius Valla, Bracciolini, Hermo!aus Barbarus, Maisiliu: F.cinus och Pomponatius m. fl., och den nya tiden framträdde åfven lika verksamt i det medborgerliga lifvet genom utbildningen af det tredje ståndet i städerna och ollingen och utvecklingen af de lefvande spåken. I allt visade sig en sjelfstärdighet och en kraft, som voro mäktiga att Men ett sådant sträfvande yttrar sig oftast i sin början i theoretiski hänseende såsom scepticism och i praktiskt som lättsinnighet och sjelfsvåll i afseende på sederna och moralea. Också gick Pompomtii försök till ea början endast ut på att befria filosofien från allt förmynderskep at det religiösa vetandet, och i sin bok de animarum immortalitate kommer han till det resultatet, att själens odödlighet icke kan bevisas; men att detta icke är af någor vigt hvarken för sede!äron eller poiiiken. Annu visgtigare var bans afhandling de fato, libero arbitrio et libertate kominis, i hvilken han sök örena begreppet om försynen med den mensklisa fribeten. Den verkan Pomponatii lära utövade på hans e2mtd och com gjorde denne filosofs bana så betydelsefu!l, framställer författaren iföljande resultater: 4) bevisade han den menskliga perfectibilitetens leg; 2) ådagalade han fortskridandets lag i lärorna och isstitutionerna; 3) betog han religionen den magistrsla myndighet, som boa utöfvat öfver filosofien, sedan kristendomen: upphöjande på kejsarthronea och äntligen 4) hor han gifvit upphof åt nutidens fria läror. Ifrån denne filosof öfvergår Matter till Machiavel, som blott var några år yngre, än Pomponatias, och med honom träder han alldeles in på det praktiska gebitet. Principerna i hans lära intressera o:s, säger författaren, i deras förhållande till retgionen, Europas allmänna beligenhet, samt styrelseraa och folken. I afseende på religionen utmirker Machiavels politik en ny tidsålder af en fullkomlig uppoch nedvändning emellan religionen och politiken. Machiavel 2bstraherade icke blott från den gudomliga rättens och den religiösa legitimitetens principer; politiken inskränker sig icke hoz3 hoaom endast till menskliga facta och medel; utan han går ända derhän att gifva religionen sjelf ett rum ibland dess medel. På detta sätt sitter hans system på en gåag både materialismen i stället för spiritualismen och religionea under politiken. Men Maschiave! ver icke mer än Pomponatius, hvarken en materialist eller atheist. Denna anklagelse kan för den ene eller andre hädaneter aldrig få rum mer, än i anekdothistoriens gyckel; mea liksom Pompontius hade fordrat fi!osofiens oberoende, statuerade Machiavel politikens utan hat eller biafsigt. Ling! ifrån att vilja åt religionen, för det hon upplefvat Aexander VI:s och Julius II:s pontifikat, värderar henne den ryktbare sekreteraren i Fiorens, oaktadt det han sett; han talar icke allenast om hennes läror i de mest passande ordalag, utan han enar hence denna uppriktiga vördnad, som alltid ve-klicen öfverlägssa män hafva burit för densamma. S här bans språk: På samma gällt som iaktt2gelsen af den gudomliga kulten är en af orsakerna till staternas storhet, så är föraktet ör densamma orsaken till deras fall. De furstar och stater, som vilja bevara sig för undergång, bra framför allt bibehålla religionens angelögenheter i deras belgd och laga, att de aldrig upphöra att vördas. Det gifves intet större tecken til en stats förhandenvarande förstöring, än förakt för den gudomliga kulten.n Preoccuperad af våra moderna ideer må min ieke likväl säga, att Machiavel ta:ar så om relisionen, betraktad enligt henne; mest ideella begrepp, om religionen såsom samvetssak och ssmve:sdomstol; nej, sekreteraren i Florens menar re!igionen med alla kultens och disciplinens institutioner, såsom den på utvärtes sätt är gifven. Han tager religionen med allt dess yttre tillbehör och utbreder sig specielt i de varmaste loford öfver de tjenster, som den mest frejdade religiösa in-titution har gjort. Men religionen är icke mera en princip, en sanction; hon är ett medel, ett stöd. Fursten är icke mera, enligt forntidens lära, en Guds man, en Herrans smorda; han är RA LL SO AK ee