Aftonbladet – 7 november 1844, sida 2

bortkommet gods, och värre var hon än råzon annan att poks:n folk, det vill säga, skaffa dem något kroppsligt ondt på halsen. När någon känner sig plötsligt illamående, plägar ban säga: kors! hvad de oksa mig! Sålunda förmenader, att en ovän i samma stund önskar honom något ondt. Nu var det Finnens oförgripliga mening att selstickans urhoppsinde stod i afgjordt sammanhang med mötet på sjön, och attoga honom ur dennz tro var fåfäng möda. I öfrigt råder bos al:megen den tanken, att Finnarne mer än andra förstå sig på dylika hemliga konster, och man hyser derföre mycken respekt för dem, vill ej gerna komma i klammeri med dem. Men ett-tu-tre slår ett bländande sken vårt öga; vid en krökning af skogsvägen är en stor stockeld upptänd, och kring denna är en mängd ungdom af båda könen samlad. I ett huj hafva de upptändt sina bloss, cch nu börjas ett glänsande tåg i den mörka virteraftonen. Men läsaren. må ej tro, stt finudrängarne nöja sig med vanliga sex å åtta qvarters bloss; nej här dugaj mindre än 12 åa 43 alnars långa granstörar, som äro klyfda i toppen och brinna som torrved. En af de muntra pojkarren har slagit på stort och bundit ett tvärbloss öfver den linga granstörenr, så att bans boss bildar ett brinnande kors, hvilket måste med mycken skicklighet manövreras, för att ej någondera af dess armar skall slockna ut. Vägen bir nu nästan hela fjerdingsvägen utföre, och det är i sanning en högtidlig enblick. alia dessa 60 å 90 vandrande bloss, som kast: sina gnistrande kol i skogstopparne och i en lång bugtande rad styra åt samma mål. Ju närmare vi nalkas kyrkobyn, desto flera bloss skynda ati