Aftonbladet – 6 november 1844, sida 3

o0kIxk UAV SEv FSA MIR IVL IIRIUUte TVILA IALLA Val synnerligt, men har skäl för sig och står i h: moni med hvad förut blifvit yttradt, att all a nan fluktuation i pesningemassan bör undvik än den, som uppkommer genom: näringarnes eg verkan. Hvad städerna således nu efter vårt fö menande hafva att göra, i afseende på penning väsendet, är endast att uppehålla myntvärde men alldeles icke att uppträda som skiljedoma emellan kapitalisters och skuldsattas intresse och om detta iakttages, skall den överklagade o omskrifna förlägenheten snart afbjelpas. Vi se redan, att ett bättre förhå:lande inträdt. Expo ten tilltager och kursen faller, så att det ej omöjligt, att vi kunna få en del af de älska siltverslantarne åter. AÅtt tillståndet icke i a mänhet är så betänkligt, som man utmålat d derpå fianas många exempel. I Jönköpings l t. ex. ärsförbållandet det, att lagsökningarne ic -Ipå flera en så få, som i närvarånde stun och fastän Priserna på bosksp och spspmål fall är omsättningen ganska liflig och folket ser gla och välmående ut. Det är dessutom ganska sä synt att upplefva någon tidpunkt, då icke klag .löfver onda tider från ett alier annat båll ijud en i öronen. Åro priserna å hfsförnödenhet varor höga, så jemrar sig stadsboen och den fa tiga arbetande klassen på landet; men den sjel lägande landtmannen jublar; är förbållandet såso Inu, att priserna äro låga, då hör man rakt mo satta opin:onsyttringar. Derföre måste mas lå sig nöja med den ebb och flod, som fianes så vy i priser, som i penningar; att söka beherrska dei är snarare att förstöra än höla.n Vi hafva redan uti inledningen antydt, hva vi anae utgöra det träffande och sanna uti denn artikel. Det oriktisa åter ligger deruti, att för fattaren, som ganska riktigt anmärker, att arbet samheten är den enda naturliga vägen till väl stånd och att en för hastig tillgång på stora rö relsekapitel föranleder skuldsättning, ökad lefnads kpstnad och ökade importer, varit alltför absolu i genomförandet af denna tanka, då ban på grun deraf påstår, att ett ökadt rörelsekapital gagna till ingenting, utan att mean snarare bör sätt folket på förknappning, emedan behofvet sporra till arbete, arbetet alstrar varorna och varorn gifva peoningar, äfvensom då han förmenar, at en ymnig kapitaltillgång alltid skall sänka arbe tets pris. Hsn synes härvid alldeles icke hafv tagit i betraktande, att kapitalerna äro ett lik nödvändigt element som arbetet, för produktiosens åstasdkommande. Troligen finnes t. ex. inge ort i riket, der kapitaltillgången är så knapp, son i Westergötbland. Efter hans åsigt skulla såle des arbetslören der vara högre än på alla andr: ställen, och likväl är det kanske ipgenstädes lägre medan flere qvadratmil odlingsbar jord ligger ut susen och i förfall. Orsaken är den, att det ick är nog med tillgång på en mängd armar, för at åstadkomma en produktion; det fordras äfven si mycken kapitaltilgång i förskott, att de, son hafva dessa armar, kunna lefva, medan de åstad komma produkterna, och som behöfves till inköp a nödiga verktyg och materialier. Af denna orsak st vi också, att de länder, som bafva stora kapital. tillgångar, och der räntan följaktligen är låg, kun na producera varor för den stora bandeln til bättre pris, än de andra, der räntorna äro höga Det kan ock af samma orsak ganska lätt hända att tillgången på kapitaler i ett land, der ännt ett stort filt finnes för deras användande, kan sätta så många armar i rörelse, alt det höjer arbetslönerna, i stället att. minska dem: detta beror förvämligast af sättet, huru medlen användas. I en sådan ställning är Sverge, efter vår öfvertygelse; beviset derpå är att räntan här står 2 procent högre, än hos våra grannar på åndra si dan Sundet, och sannolikt kunde ännu mycket penningar användas, innan räntan sänker sig till 4 procent i den allmänna rörelsen. Dessa anmärkningar, hvilka vi velat nämna, för att icke anses hafva till alla detar iustämt med artikelns författare, hindra dock på intet sätt riktigheten af hans grundade erinran, att icke låta staten, -med äfventyr för en framtida reaktion, utgifva nya sedlar utan fond eller genom andra koustlade åtgärder lösslippa på en gång en massa penningar, t. ex. genom utländska lån. Deremot måste det alltid vara af nytta, att de perningar, som verkligen redan finnas i landet, må göras så fruktbara som möjligt, d. v. s. så tillgängliga som möjligt för den verkligt produktiva rörelsen. Detta dubbla :problem kan, etter vår: förmenande, ej lösas annorlunda, hvad åtgärderna med allmänna bankinrättningar och deras lånerörelse beträffsr, än att deras fonder i främsta rummet hållas tillh:nda för dem, som kunna betjena sig deraf på kortare uppsägningstider och emot verkligen realisabla säkerheter, emedan sådant bäst tjenar att befrämja varuomsättningen och hålla priserna jemna. Sålunda, om det redan klazas på öfverproduktion af spannemål och vanpris ierå, under det fastigheternas pris är uppdrivet och dessa i allmänhet anses pilva !åg ränteafkasting, medan den sillmänna rästan i handel och ind:a näringar är 8 till 40 procent, när förlagsorovisiosen, kommissionsarfvoden och dylikt in;sräknas, så utsör detta ett tydligt bevis, stt kavitalerna redan, relatift, strömmat för mycket till ordbruket. Darföre skulle vi alltid, i fall några ån får statens sida komma i fråga för landtnannanäringen, anse, att sådana lån here böra emnas på kortare tider mot underpant af spann: nål, än mot inteckaing af fastigheter. Ty den om icke rår om sin landtegendom, och -e pi enIlld hand kan ebaffa or UYNndarctfd ett Lt Ken