Aftonbladet – 6 november 1844, sida 3

si linga tider, att staten rent af blir förläggar för sjelfva modernäringen. Ett ytterligare bevi för sanningen häraf är, att de fasta egendomarnt i vårt land redan äro betydligt intecknade. Del kan vål hända, att egendomarn:s värde vid er svår koijinktur faller för en tid, och att em del seraf ombyter ägare; men detta skili emellanå intröffa äfven om banken utfånade än så många millioner till denna näring, och eburu boklagansvärdt det är. för enskilda, som köpt med skuld i hopp om en stigande konjunktur, kar det ej alses eller förekommas af statsmekterna. Innan vi suta detta ämne, bvartill vi ännu mer än en gång torde återkomma, anmäcke vi äfven vid artiken i Jöntöpisgsbladet, att alskaffandet af privatbankens snåsedlar ingalunds torde vara så äfven yrligt, som han tlörmenar; ty privatbankerne kunna genska väl bestå, sastän de ej få alldeles uttränga riksbankeus sedlar 1 jiandsorten, utan i stället hålla vexlivgskontor för sådana i landsorterna. Vinsten kan väl blifva något mindre för privatbankerna, men riuan betöilver ej derföre frukta, att deras verksamhet skall upphöra. — Mariestads tidning innebåller ett utdrag af ett bref från en riksdagsman tll en vän i lndsorten, hvilket vi meddela, emedan det väl tecknar .sinnesstämningen hos en stor del representaater, som, med varma föresatser att verka något för fosterlandets bästa, snart märka att med den närvarande fyrdelningen ingenting står att uträtta, och derföre blott längta ifråa riksdagen, med föresats att aldrig, så länge standsrepresentationea fortfar, dit återkomma. Utdraget följer: ,Om min tid medgaf, så blef du oftare, än skäligt synas skulle, besvärad med bref från mig; men, ehuru föga uträttas, är man dock ständigt i haleine: pedum och utskott, utskott och plenum alia degar. För fosterlandsvännen är det en smärta, ait vara si, äfven obetydlig länk i det odrägliga riksdagsmachineriet, och detta i mer än ett afseende. Tretton veckor äro af mötet passerade och ännu föga uträttaät, i förhållande till allt, som bör göras. Prolongation på en månad är begärd och mer bör ej vidare motet förlängas, ty det tjenvar, under denna representationsform, til intet. Budgeten är rära färdig, fastän ej diskuterad. Denna är en hufvudsask. Den andra penningställningen. Bankoutskottet har lofvat ofördröjligen inkomma med sin plan för finavserna, som äro en lifssak, af alla med nit och iver omfatted. Jag kan ej detaljera planen, men cu får nog se den. Meningarne äro många. Belägenheten i landet sorgig, och bankens förvaltning orimlig. Hurocan hjelpen blir kan ej bestämmas, då en så dissentierad massa, som knappt eger en enda verklig fisancier, skall den afgöra. Våra former äro en trogen bild af irverldens första kaos; man märker det poga först lå, när mån inkommer i dem och skall i dem röra ig och verka. Äfven det tåligaste sinne förtröttas, let skummaste öga upptäcker bristerna, som ej kunna indanrödjas förr än fyrdelningen upphör. Jag beöfver ej för din klara blick det utveckla, men ytrar öppet, att; om jag även hedras med kallelse, ag aldrig mera, uader närvarande förmer, vill hit ill möte återkomma; ty intet stort, verkligen för and och folk gagnarde, kan med dem uträttas. Jag inner mitt bärvarande kall för mitt sione plåg-amt, å man, med den ädlaste vilja, intet nyvigt kan åtadkomms. Så fioner hvarje: liksinnad det. Nya eformförslaget diskuteras nästan dayligen af reformännerna, men hvad deraf blifver, eller när det inommer till Konstitutionsutskoltet, kan jsg ej säga. nart måste det blifva. Alla vilja mået, men mänga ilja vägar, som leda derifrån. Theorier äro goa, ren ej alltid verkstälbara. Vederbörande moistånare tala högt om sin benägenhet för kouocessioner, en när på allvar fråga blir om dessa, då torde inen af motståndarne gifva efter privilegiernas minsta ta. Mia enskilda tanke är att kestinrättniogen ej odvilligt upphör. Jag kan ej utveckla skälen, ty tien medger det icke; men tiden tager ut sin rätt n gång. Det af alla, äfven af motståadarnesinsedda ch erkända behofvet af reform låter ej ne a.sig. möjligt. Det måste afbjelpas.