Aftonbladet – 6 november 1844, sida 3

Rn ) varor, och varorna penningar. Detta är den nä lrurliga vägen till välstånd, såväl för enskilda som I oatioaer. Våra förfåders mödor hafva skaffat Os: så pass mycket kapitaler, att vi med deras tillI bje!p ganska väl kusna grundlägga en bättre framtid; men gdertill fordras arbate och omtanka — ej sedelmassor. Afven med den förminskade penninsestock, som nu finnes i landet, kunva våra näringar bedrifvas och den ordentlige och arbetssamme skali icke sakna tillvång på rörelsemedel, så vida riksdaga nes vise förstå att genom ändamålsenlige veditoch fria näringslagar återställa det rubbaIde förtroendet. At anse ett land v:lmående derIföre att det i sisa bankhvalt bar uppstaplat höIgar af siifver och guld, är alldeles detsamma som latt anse en enskild rik för det ban innebar dyrIbara husgerådsartiklar. Valståndet kan i båda fa! Jien vara skenb.rt. Man har exempel på stater. Isom inom sig hyst det största öfve löd på gu:d loch silfver och ändock befunnit sig i misbre i lafseende på näringar och bergningsörmåga; man Ihar sett enskilde i besittning af dyrbara produkIter ändock vara ruinerade. En arbetsam nation saknar aldrig tillräckliga kapiteler; men en trög saknar dem alltid — och Svenskarne äro tröga. Gif dem stora artifieielia rörelsekapitaler — och deras tröghet skall tiilltaga tillika med deras benägenhet för väl efnad och blänkande grannlåt. Su dem på förkn:ppning, d. v. s. inskränk deras rörelsemedel till cet belopp de genom eget arbete och eget förtroende kunna åtkomma, och de skola i nödvändigheten finna en sporre til verksamhet. Men om j viljen se kapitaler och välmåga i lar.det, så afskaffen dessa all industri förstörande fjetirar, som nu tungt bvila öfver näringarne, låt hvarje medborgare använda sina krafter hvar och hur han bebagar, då det sker ut:n förnärmande sf andras rätt, — upphör med -edert sekelgsmia förmynderskap, och J skoten ock undgå att skaffa dem pensiagar; men nu då staten säger till medborgaren: pi det eller det facket skall du arbeta och i intet annatv — då är det rätt att han : allsköns liknöjdhet svarar: år jag ej försörja mig efter bästa öfvertygelse och förmåga, så arbetar jag icke, låna mig penningar — jag behöfver lefva, men får ej arbeta — jag vill ligga samhället till last., — På detta sätt hafva våra Ständer sedan urminnes tider visat sin konservatism i allt, som gått ut på alt bibehålla skråförfattvingar och ändamålsiösa kreditlagar; men i afseende på sjelfva bank väsendet finnes ingen riks församling i verlden, fyrkammar-systemet till tro!s, som varit mera nyhetskrämande, vacklande och förryckt i principer. Man har fåfängt deri letat elter någon historisk kontinwtet. Vid hvarenda riksdag sedan 4668 har man plåstrat på det bestående, och ett vid den ena antsget system bar vid den andra måst se sin död. Indragningar och sedelutsläppningar halva hört till ordningen för dagen. Allt bar man försökt, utom det att Jåta de naturliga orsakerna verka. Den sista realisationen var utan tvifvel en förträfflig åtgärd; och det kan väl ej vara mer än en tanka derom, att den lygstiftande församlingen bör uppebålla dess bestånd; men att uppehålla realisationen och på samma gång bibebälla utlåningarne vid sin vanliga höjd, detta är icke allenast för mycket begärdt, utan äfven löjligt, och likväl ger reglementet anledning dertill. Man må kalla det strypsystem eller hvad man vill, men det säkraste medel för en bank att bibehålla sin kissa i bastämd proportion till utelöpande sedlarne, är att lämpa utlåningarne efter omständigheterna, så att om bankens fordringsägare göra sina anspråk vällarde och taga ut silfver, bör banken ock i samma mån minska sina utlåningar och taga sina sedlar åter. Banken ken visserligen genom utrikes lån för någon tid åstadkomma samma effekt, men detta är både en sämre och farligare -utväg. Då nationen, genom njutandet af utländska öfverlödsvaror, sätter banken i förlägenbet, är det orimligt, att banken ändock fortfarande skall låna it kapitaler till befordran af vidare import. Men rela det stora, det ofantliga, misstaget beror dervå, att man anser ett lands lycka bero af mycket penningar, och så länge denna fördom är gälande, kan man ej vänta sig några förnuftiga åtsirder i afseende på bankväsendet. Så länge na;ionen väntar sin hjelp endast af penningar, men ir slumrande i afseende på alla andra medel att vinna dem, än lån; så länge finnes föja hopp om vättre tider. Det behöfs ej mera penningar, men let behöfs mera kunskaper, mera industriel anda, nera arbete, mera förtroende — det behöfs med tt ord nationalitet: — och det beror på Ständer ch Regering gemensamt att skapa densamma. Penningebrist uppkommer understundom på det ätt att spskulatioasandan tilltager och kapitalera fiona en starkare efterfrågan. I sådant fall örspörjes klagan öfver brist på penningar; men risten innebär då ett ganska godt tecken, ty den evisar att penningarne äro i en lifligare verkamhet än tillförue; följaktligen att de bidraga till kad produktion. När maa t. ex. i Götheborgsidningarne läser att der är god tillgång på peningar, så tänker man: der måtte stå herrliga illp; men Götheborgs handlande tänka motsaten, ty tillgång bevisar här tröga affärer och brist fliga. Det låter visserligen eget, men är icke jesto Mindre en sanning, att penningebristen i en tat icke afbjelpes med lånta eller artificiella penicgemassor. Åntazes t. ex. att Sverge, som nu ar ett rörelsekap tal af omkring 24 millioner ir, privatbankernas sedlar inberäknade, i en hast, antingen på grund af utländskt lån eller annat itt, förökade detsamma till dubbelt, eller 48 NE KO a 1 AAL Agge JA TTT vw LR a a-—-— ch I— Ib —-—-—