Aftonbladet – 30 oktober 1844, sida 1

Imedlertid sprang Anders hem till kojan, de modren bodde; ock Mäppte sn fogel i rummet der den lilia ungen flög omkring och inom någr: dagsr blef tam, si att hån åt ur gossenshand, och boppade qvittrande på det trasiga täcket, under hvilket Matts enka tåg. Men lorden hadesutsatt tjugu Rdr pris för dep som kunde upptäcka fögel!ju!ven, och efter någr: få dagar hade man upptäckt fogelns gömställe och afhemtade den fill köket. j Det kunde imedleitid icke fela, att grönsiskar vunnit en sorts nampkunnighet, och friherrinnan ville således så det lild kräket, som kostat er engelsk lörd tjugu svenska Rdr Båko. Nog af, nyfikenheten slutade så, att friherrinnan fick grönsiskan och lät sätta heane till ett minne af vän nen Rutch af Rufcebbill i en grånn bur, som upp. hängdes bland blommorna i störa salen. Lorden var långt ifrån en elak menniska, och cke en gångsen besynnerlig man; ty hela hans sesynnerlighet härflit af sysslolöshet och ett högmodigt förakt för allt:som ej uppsprungit ur hans egen hjerna: han fordrade således icke nåsot straff på Lille Anders, uten tvertom kom att åsta sin uppmärksamhet på gossen, hvars ppuoa ch glada ansigte behsgade bonom och hvars frimodiga svar kom honom att skratta. Allting bar ett slut, och så var det äfven med sparfvarne vid Medinge; ty fastän förrådet i böran tycktes outtömligt, var tillgången på smifo sel efter ett par veckor så ringa, att jorden börade bränna under lordens fötter och han lagade ig till att resa. Lord Rutch hade för princip att aldrig gilva Irickspenningar, men bade deremot den fåfångan