Aftonbladet – 9 oktober 1844, sida 2

men Berliner-expositionen utgör allenast en Hörjan till hela Tyskland omfattande slöjdexpositioner, som skola följa och bållas omvexlande här, i Wien, i Stuttgart, Mänchen och Leipzig. — E Frankrike utgör Paris den enda och ensamma centralpuakten; i Tyskland finnes åter ingen stad, som skulle kunna tillkräkta sig uteslutande representationsrätt, utan att väcka den bittraste afund. Såsom medelpunkt för den vetenskapliga öfverägsenbeten har Berlin börjat nära nog träda fram, likväl icke så låagt, att den skulle kunna uppställa sig som ledare; och i industriellt hänseende skulle dylika anspråk ännu mindre kunna fördragas. Vi hafva för många rika städer, vi hafva för många tyska stater, för att bilda en sluten enhet. — På samma sätt iörhåller det sig äfven med den egentliga konsten inom Tyskland; vi äga ej någon tysk konst, men väl en preussisk, bejersk, sachsisk eller österrikisk. Ö :verallt lefva konstnärer hos oss — vid de särskilda tyska konungarnes och hertigarnes hof och i deras hufvudstäder — och öfverallt hållas expositioner af konstföreningar; detta inträffar till och med i provinsernas bufvudstäder. I Breslau, Köln, Königsberg, Frankfurt, och så vidare, ske årliga expositioner, som framvisa utmärkta koustverk, och öfverallt ges det konstföreningar, som genom inköp och bortlottningar understödja konstnärerne. — Man har nästan drfvit detta konstväsen för långt; det har urartat till ett slags vurm, lika mycket som äflandet med musiken. Knappast finner man en Tysk, med någon bildning, som icke spelar åtminstone ett instrument; men den svärmiska öfverdriften i dessa konstnärstäflingar har redan rätt ofta gjort oss löjliga; och i alla hänseenden ha väl icke de så orätt, som påstå att vår förslappande hänryckning för skön konst — för måleri, musik, teaterväsen, — vårt afguderi med sångerskor och danserskor, samt våra sånglöreningar och musikfester, alltför mycket dragit våra blickar från de politiska intressena och gjort oss slöa för det myckna onda, som vi äro underkastade genom absolutismen. Hvad vår preussiska styrelse beträffar, så kan man väl erkänna att dess absolutism är mild och sansad; att den gör sig så litet bemärkt som möjligt genom godtyckliga åtgärder och sörjer välbetänkt för de materiella intressena; men dess vård om industrien, dess understöd för konst och till och med vetenskap — så länge denna ej tilläfventyrs får det infallet att uppträda mot den absoluta vi!jan och de rådande styrelsegrundsatserna — kan väl detta allt hålla oss skadeslösa för vårt politiska omyndighetstillstånd och vår träldom under en så kallad faderligt kristlig polis, hvilken håller allt under sitt förm ynderskap, söndrar allt i skida kaster, utrustar dem med privilegier och undantagslagar, men vägrar oss en grundlag och båller tryckpressen under censur? Hvad vi äga, i goda och till en del frisinnade institutioner, härstammar ifrån åren 1807 och 4808, då, efter Preussens fall och den fullkomliga omstörtningen af Fredrik den Stores monarki, den franska revolutionens grundsatser begagnades till upprättandet af en ny stat, hvilket Statsministern von Stein begynte och von Hardenberg fortsatte. — I trots af alla den föjj:nde tidens reaktionsförsök har Preussen gått framåt, i avdligt hänseende; detta röjer sig nu, då frågan är att sträfva emot den gudiga romantism, som framlyser ur så många styrelsens åtgärder. — Så länge Fredrik Wiihelm III lefde, fasthöll man det system, hvarpå den nya staten var grundad. Väl hämmades den vidare utveckligen deraf, på prakUSKU vis, gonom polostadganden och förordningar; väl förslafvades pressen genom att blott lemna den det möjligast minsta spelrum; men man upprätthöll dock alltid hvad folket bekommit af det som var utfästadt; man var vida skild ifrån att tåla andligt hyckleri; man sökte icke fjettra någons samvete; man förföljde hvarken filosofien eller teologien, när de rörde sig med vetenskaplig frihet; mar söndrade ej folket i kaster efter börd och jordbeIsittning, och lät grundtankan af intellektuell jemnlikhet qvarstå ostörd, bredvid byråkratien. Nu har mycket blifvit annorlunda, utan att vara bät tre. De gamla klagomålen öfver stillastående, öfver otillfredsställda löften och rättsanspråk, öf ver vägran af en konstitution, och öfver pressens förtryck, äro sig temligen lika; men deremot ärc icke vetenskapen och tankan nu mera fria, såsom då; man klagar öfver obskurantism, öfver medeltidstendenser, öfver uppväckande af en bördsfåfånga (Junkerthum), som drömmer om tillfredsstä!landet af alla sina fordna företrädesanspråk Professorer afsättas, akademiska föreläsningar förbjudas, lärofriheten skolmästras, de hierarkisk: