Aftonbladet – 3 oktober 1844, sida 3

sam, men så lugn, så sansad, att Werner ej vå gade tro att hennes bjerta var med i spelet. Så förgiek första brunnusterminen; man skulle ni skiljas för att lemaa rum åt andra, som här vill söka helsa eller förströelse. Något förstämda gjor de Werner och Rosa en promenad, altonen för afresan, för att tillsamman taga afsked at de vackra trakten, der de haft många glada, treflig stunder, derom kommo de nu begge öfveren: Werner var vid sorgligt lynne, han talade son om han skulle taga aisked af hela lifvets glädje om faran utaf att äga bvad mean vet sig snar skola förlora, och utan att han sjef kunds begri på buru det föll sig, så framhviskase hen slut!i gen den tunga hemlizhet, som redan länge tryck haus hjerta: att han älskade Rosa, att hon va den euda hvilkens genkärlek skulle kunna: gör: honom lycklic! Hvad Rosa svarade blef ingen klok på, men att Werner förstod benne, derom är ia tet tvifvel, och i följe deraf blef promenader lång, de hade ju nu så mycket att förtro hvarandra; och då de ändtligen började tänka på at återvända bem ifrån sim himmeis ärd, hade modren redan länge väntat dem. Djupt rörd kastade Rosa sig i heanes famn, då hon vänligt bannaade mötte de kommande, och uian ord förstod bon lätt hvad som passerat emeilan de unga; sedan emottog Wernoer den moderliga kyssen och väl signelsen. Aftonstjernan speglade sig i då lyckliges glädjetårar, och alla lifveis sorger och bekymmer voro denna afton förglömda. Ej långt bäseiter vandrade åter ett förlofvadt par Öfver gatorna i Werners födelsestad; men denna gång är ej fråga om att gå och bssunera it en ingången förbindelse eller afhemta Jångtrås liga Jyckönskningar, nej utom staden bodde den :ystiåtne, vän inför hvilken de ville nedläsga becännelsen om sin kärlek, och derigenom liksom atbedja sig en skyddande engel. Tysta ginzo de n genom porten till fridens gårdar, der unga och samla, rika och fattiga sofva den långa sömnen