Aftonbladet – 2 oktober 1844, sida 2

ban tyckes sky folkförsamlingarne, för att icke provocera Reseringen, har nu blifvit katolska presterskapet, hvilket, i likhet med det Belgiska före revolutionen 48530, stålsätter Irliniarne medelst sitt andliga inflytande. Katolska erkebisko pen af Dublin har sjelf, in pontificalibus, förrättat en högtidlig messa till firande at OConnels frikännel.e. Landets sak har sålunda än mera vunnit i styrka, mea en viss obelåtenhet har yttrat sig inoa nationalpartiet, hvars ifrigare del icke gillas. Dst stora mötet i Clonatarf kommer att icke ega rum, och lika litet bldandet af ea Preservationskommission, i hvilken de befara ati fiona en kapitulation, ledande till större eller miadre offer af Irlands anspråk. Kanske är denna Kommission en garanti, kanske ock en blott skylt, ämnad att tillvinna nationalsaken vissa konservativa och förskräckta. Vid en sådan ställning — så hotande för Storbritanniens politiska storhet och sjelfva statens bestånd — är det icke möjligt att allvarsamt tro på krigsplaner: jag säger planer till krig, ty ingen kan ansvara, alt icke händelserna upptända ett dylikt, tvertemot Engelska och öriga kabineltergas önskan. Å en annan sida är det ett factum, att Eagland sysselsätter sig med tillrustande af sir flotia. Frågan är således, hvad dessa krigsrustningar, utaa utsigt till krig, skola betyda. Jag tror mig kunna lemna nyckeln till gåtan, sådana jag erhållit den från god baxd. Rysslands stora politiska plan, konseqvent föjd allt sedan Peter den Stores tid, har varit att 4:o eröfra; denna politik, är och blir altid dess förnämsta syfte — eröfra Turkiska länderna, för att, 2.0 e3a, medest Dardanelicraa, fri kommunikatioa med Medelhafvet: en förbindelse, nödvändig för Svarta Hafvets ryska kustländers handel, och etersträfvad för att giva Ryssland ic flytande i Medelhafvet. Vi se huru långt Rys:land hunnit i denna plans förverkligande, på mindre än 150 år: bott svagt är det materiella motstånd som återstår ett besegra hos Turkarne; deremot möta årnu politiska hinder, i det de öfriga makterna hittills, åtminstone genom sitt velo, motsatt sig Rysslands inkr:ktninzsplaner. Men deita sednare, som eldrig förlorar sina syftena utur öjonen, och som mästerligen vet att bezsgna konpjunkturer och förbållanden, her sett sitt sirafvande länge gynnas af den länge predikade, halft sanna, balft ogrundade satsen, att Turkiet är Bära sin upplösning, emedan det påstis icke kucna hvearken styra sin heierogena, oroliga, oeniga beolkning, eller försvara sig mot främmande anfall. (Men, i sednare afseendet, hvarföre vill man icke komma det till hjelp, helst då dess bibehållen!e är at så stor vigt?) Den politiska fördomen om Turkiets objolpblighet begagnas således af Ryssiand till beredande af inkräktningar på Portens bekostnad, och det lemnar intet oförsökt att vinna sina afsister. Det är dessa, som föranledt Ryska vicekansleren Nesselrodes vistande i Enagland, äfvensom kejsarens hitkomst. Dan sednare var beräknad att vinna kabinettets ledare, och att upphetsa Torypartiet. Grefve Nesselrode, å sin sida, har nu vunnit ändsmålet, i det hen lyckats med Esgelska kabinettet afsluta en öfverenskommelse, som skall åt Rysslands flottor öppna fertea genom Bosorer, hvaremot Esogland förbehåller si ett slags protektorst eller allians i E:ypten, som åt detsamma försäkrar icke blott kommere:eli och militärisk passage genom landet, över Sucz, utan äfven ledningen at Esyptens poitiska rol:: ezcedera äro af största vigt för Evgelska makten 1 Ostindien. Traktaten hålles ännu hemlig — så sodt sig göra låter; men af ata skatter äro bemligheter svårast att vakt: Fuörevarande casus är ett exempel derpå. — Att föregömnde stipulationer skola göra Turkiets undergång, inser en bvar; detia resultat är så visst, att de begga kabinetterna gerna kunna lemna det några års dödsberedelse för att icke, genom att alltför direkt styra åt målet, väcka ett motstånd, det eljest vår slöa, kraftlösa tid icke är egnad att göre. England, som jemte Ryssland umgås med så vidtutseende plarer, skulle så litet som Ryssland våga tänka på deras realiserande, om Europa vore i normalt helsotillstånd; men nu kunna de de: tryggt, då ty värr dynastiska intressen och följderna af en vanvettig, fördomsull, stillastående konservatism, förlama de stora makter, hvilkas fördel yrkar och hviikas styrka för möjligt, ati motsätta sig alla försök, menliga för O:tomanniske Riket. Utan att älska hvarken Ryssland eller E gland, eller derverande Rejenters personer, fruktar Kungea af Preussen — ty i vår tid, i synnerhet, måste skillnad göras mellan Regent cch Folk — särdeles att, uppträdande i ot Ryssland, störa den sköna rconarkiska sämjan, som nu i 30 år frodats — på nationernas bekostnad — och som en följd deraf öppna tillfällen åt de