efterfrågningar bos dem, för hvilkas räkning Simon sade sig bafva rest, och snart återstod intet tvifvel att Simon var en bedragare, och Nathansor, den kloke vise Natbanson, den bedra ne. Harmen nästan qväfde sorgen i början och gjorde honom mindre försigtig att meddela Liebe den o!yckliga hemlizheten, Ett sådant bedriger hade hennes rena själ aldrig kunnat ana; besviken kärlek, förolämpad stolthet, alla menniskobjertats starkaste passioner stridde om herraväldet i hennes bröst; en djup suck framträngde öfver da bleka, krampaktigt slutna läpparne, och västen I flis sjönk hon till den förskräckte fadrens ötter. Nu följde många sorgliga veckor i Nathansons hus; en stor förändring hade föregått, vil återhemtade Liebe sig från den första Läftiga sorien, men den tärde henne likväl långsz:mt och säkert; hon nimnde aldrig mera Simons namn, kallade sig mamsell Nathanson som förut, och tycktes vilja glömraa den olyckliga förbindelsen; men då hon såg de inskränkningar, som Nathansona ansåg sig tvungen att göra i sin bu hållnivg; då hon såg föräldrarne umbära mången beqvämlighet vid hvilken de varit vana, och de yngre sysko: en neka sig de nöjen och förströel-er, som tillhörde deras år, och förr utgjort deras högsta glädje: då blickade Liebe mörkaste, hon tänkte på Simons plårbok; det var ej nog att han hace röfvat hen0cs hjertas frid, han hade äfven röfvat fadrens välstånd, hans oberoende ställnng i samhället. Narhsnson sökte väl att dölja sina bekymmer för den älskade dottern, men ofta var det ej möjligt, och Liebes kind bef hvitare med hvarje dag; iIband kunde ban locka henne till en promenad rå on vacker sommarafton, mea då skulle set vara bra skumt, ty Liebe skydde aila menniskors blickar; så kunde men möta hecne långsamt vandrande vid fadrens arm, en förbleknas -kugga at hvad hon fordom varit; de veckra ösonen låo nv, utan elt, djupt insjunkna under