Aftonbladet – 2 oktober 1844, sida 2

di; n.urlig fiende, besägen till allisancer, menlga för de andra tvänne rikenas intressen, ja bestånd Lika litet, som statens nytta medgifver unionens upplösning, lika litet samtycter den mäktiga aristokratien, den Engelska såväl som den Icländska, till en sjelfständig enas blott inre styrelse för Irland; ty denna skulle der, som öfverallt, icke tuana lindra folkets lidande utan genom de aristokratiska företrädesrättigheternas inskränkning. Irland kan således aldrig vänta sig rättvisa i England, uten måste så!edes i skillsmessan från detta land se sin enda räddning. Men detta mål kan icke vinnas acnorlunda än genom våld, likasom våld grundagt Eogelska makten och bibehåller Engelska styrelsen i Irland. E:t utländskt krig, i hvilket Storbrittannien blefve inveckladt, erbjuder eit förtr? Migt tillfälle för Irland att vinna hvad det önskar; och ett nära förbund mellar samma land och Frankrike lovar att försäkra åt båda förverkligandet af deras syftemål. — Denna fara har sanrolkt gjort intryck såväl på Englands Kabinett som på dess Öfverhus — denna samling af modeller af ursinnig konseqvens, som icke vilja för:ora Irland, men icke heller offra det minsta af egra fördelar för att bibehålla det. Mav har således i sin vishet beslutat försöka att, genom ena handling som intet kostar, vinna de hungrande Irländarnes känstofuilhet; och den långa tirad, Times, koaservatismens organ, ionehåller. om det tarande exempel på Engelsk rättvisa Öfverhusets dom lemnara, bör anses ämnad att vagga Irländarne i sömn. Visserligen hade intet varit naturligare, än att Regeringen, efter f;lld dom, som gillat underrätternas förfarande mot OConnell, gjort bruk af benådningsrätten; men man lår trott sig ega visshet att OConnell skulle vägrat emottaga nåd, och då hade saken varit värre än förut, alldenstund Reogzeringea i rättegången gått både olagligt och omoraliskt tillväga och förmålt göra domstolarne till sina medbrottsliga. 1 deuna klämma, begriper man således, hav Regeringens enda utväg varit att genom ett domslut förklara OConnell fri och dermed söka tysta Irlands missn:je med processen; och Lorderna, i alit deande Regeringens syften, åtlydde den ministerielia vinkea ai Lord Wharneliff. Putslustigt nog att sa dessa aristokrater, så måna om till och mei skuggan af sina rättigheter, och eljest så ovöjliga, ru, såsom texterkomparser, afligsna sig uten ztt säga ett ord. Man kan åtminstone icke kalla den i Öiverhuset spelade farcen för komedien inpromplu; den hade för mycken förtjenst såsom sådan att icke vara både väl uttänkt och väl instuderad. Sm ett icke mindre löjligt upptåg har verlden nu att fögna sig åt efterspetet, dea parodi på känslofullhet, som gifves a! aristokrater och konservativa, dessa Lårda lagmachins-naturzer. Jag har velat invänta underrättelserna från Irland, och kan, af hvad de upplysa, säga att OConnell och Repealpartiet i rigare än gågonsin fullfölja ina plener. Trogen sin kloka taktik, förmanar han Irländska fo:ket att hålla sig strängt inom laglighetens gränser, men inom desamme, deremot, oupphörligt verka. Hans och Irlands sak har vunnit otroligt på processen: allmänna tänkesättet bar vändt sig tilt deras förde!, dels så:om de oskyldigt förföljde, dels såsom genom dom obrottshga i lagens ögor. Sjelfva slutconen kommer der härt till bjelp, emedan man icke rätt vet på hvilka skäl — och om i alla deltar eller blott i ena — fribännelsen egt rum. Ock:å bar OConnell i Dublin icke tvekat att yttra, att de stora mötena vore fullkomligt lagliga; men han afstyrker dem ändå. Han vill nemligen undvika all materiell kollision med Regeringen, som fullkomigt inser den stundligen vexande vådan af ställningen i Irland, och som, i sin desperatior, kanske vågar, ja måste våga statskupper, säker attsedan vinna en bill of indemnity af Porlamentet: här är man beredd på dylika ting, i den klämms Regeringen bsfinver sig i. Imedlertid fortgår med ökad styrka national-agitationen i Irland, och OConnells beräknade moderation i formen bär gyllne f; ukter. Förtroendet till honom har till den grad sprid! sig, att Orangisterna, Irlands fanatiska protestanter, börja anse sig trygga i religiöst afseende, och derföre, såsom Il ndare, politiskt förklara sig fö nationalsaken. Opinionen här i Eogland bar även till en del blifvit gynnsam för Irland hos dr opartiska; Whigpartiet har alltid yrkat och efter förmåga gjort rättvisa åt grannlandet, och förklarar sig nu för dess bundsförvandt äfven af eget intresse, det att motarbeta Tories; Radikalerns bandla i samma anda, och ledas dervid äfven a sina grundsatser. Också har OConnell, efter sin befrielse, sriekat alla: Whigger, Engelska folket, Orangister. etc., och med triumf har han tillkännagifvit flera hittills mot Irland fiendtliga parlamentsledamöters och Örangisters förening med Irländska Repealöreningep. Hans stora drifhjul, sedan