Aftonbladet – 2 oktober 1844, sida 2

nom göra dem till slafvar af din minsta vink, så blic du egensinnig, behagsjuk och nyckfull, förfjeskad och bortskämd. Gifter du dig med någon a! dm tillbedjare, så fordrar du samma dyrkan al den äkta manner, som af den artige fästmannen, du blir sväsig och pockande, han alltmera kall och L.knöjd, du vill straffa honom och söker din srsältninpg i nöjen och kurtis, du vill visa din man sti andra äcrnpu fisna dig vacker, fest han ej ser det, och så uvppreser fåfångan en ännu fast:ra skiljemur emellau edra )jerton. Så, på skiljda väger, vandra de oupplösligt förenade emot gritten, kalla och liknöjda för hvarandra, till dess omsider samma sten betäcker ce mulmande qvarlefvorna af den en gång så stolta skönheten och hennes ifr:;a:te beundrare, utan att någon af dem derigenom vunnit nå,oa tillökning i sn jordiska lycka, tnarare tvertor. Liebes sällhbet var kort; de första dagarne försvunno i idel höjd. Hon afgudades af sin man, ton hyllades som en drottning vid de fester com tillställdes för de nygifta, och ingen dansade med gladare hjerta än Liebe. Omsider slog afskedets timma; hr Simon skulle nu resa, för att sedan på våren återkomma och hemta sin unga fru. Hemsiften hvlide i hans plånbok, hästarne voro förspinda, som skulle föra honom if:ån den älskade; br S non tycktes vara mycket upprörd, en dzd1g bleihet omvexl:de med purpurrodnad på hans psigte, till och med de lutande ögonen hade förlorst sitt naturliga uttryck. Liebe sökte med kärleksfulla ord intela honom hopp om ett snsrt återseende, men hen stirrade så medvetslöst och underligt på benne, som om hen ej förstått henne; tråtande mös hon sig då till hans bröst, och hennes tårar vpplifvade den I flö:a stenbilder. Farval Litbe, sede tan doft, mina tarkar stanna qv2? hos dis! Tigende rickte hon handen åt sväriöråldrarne, störtade utför treppan och inom några avnoter bade Liebes tårfutla öjon förlorat hozom lur siete.