Aftonbladet – 1 oktober 1844, sida 2

det skimrande ljuset från de lysande kristallkronorna öfver henne. Men innu en annen njuter af samma lycka, eburu på ett modest afstånd; en ung officer, som står stödd mot en pelare ett stycke ifrån Lebe. har, liksom den unge juden, ögon endast för benne; m:n, stackars gosse, han får ej stå så ostörd; snart vickes han ur sina drömmar af en kamrat, som temligen bårdbändt slår bosom på axeln, och utropar: god afton, andeskådare, huru många himmelstecken hafva uppenbarat sig på din borisont! du ser ju alldeles betagen utl — Den betagne såg något yrvaken ut, vid sitt plötsliga uppvaknande, men han bemtade sig, och murslade några ord om den vsckra eklöreringen, den frapanta anblicken af den utmärkt väl dekorerade balsalongen m, m. — J3, jag förstår, szde den förre med ett sarkastiskt småileende; det är lott dessa ringa jordiska ting, com så upptagas hela din uppmärksamhet; jag trodde annars att du såg himlens både Gaube, Hoffaung und Liebe förkroppsligade här i detta frivola jordiska sällssap, ty ungefär så såg du ut. — Den annars bleka kinden öfverdross af en litt rodaad vid väonens ord, men han ansåg bäst stt ej förlänga samtalet i detta ämne, utan öfvergick till andra ref! xtoner och observationer, hvartill alltid ep bal lemnar rita anledningar. S:ongen ger verkligen, som löjtnant Daltorg sade, en frappant anblick; se, alla dessa speglar, som mångdubbladt återgifva den lysande selen, de mörkröda praktfulla gardinerna emellan dem, de strålande kronorna, och alla dessa ljus, som likt en ofantlig stjernekrans flamma omkring kanten på läktsren rundt omkring salen! Den förnämsta prydnaden är väl ändå den briljanterade kungliga namnebiffern som strilsr i lysande färger gexom brytningen från de öfver allt glimmande ljusen. Det är således en kunglig nsmnsdag, den gamla kära Carlsdagen, som firas; om det skulle finnas någon svensk, som Lunde vara glömsk af dagens betydelse, så behöfver han blott kasta en blick på det berrliga Carlanamnet, och genast skall för hans återvickta minne framträda bilden af de ädla, som burit det, och foratid och nutid med sina skiftande öden, sina olika vexlingar