Aftonbladet – 1 oktober 1844, sida 2

ö:verspänd frihetsifver, stått att finza hos mången i be gäret efter äran af den der efemeriska populariteten. som nyligen omtaltes, och i begäret efter en msk och ett inflytande, som endast kunna beredas gentn och utöfvas på den minst bildade delen af nationen Jag har i det redan sagda antydt hvad jag härmec får offentligen förklara, att jag avser mig, efter mo. gen öfverläggning och på grund af ionerlig öfverty gelse, pligtig att förkasta det ru Hhvilande förslaget iagalunda derföre att jag älskar status quo, eller äm: nar försvara sjolfekrifvenbeten, eller önskar uppsko eller boppas på reaktion uti åsigterna; fen derför: att jag anser det hvilande förslaget, icke blott högst! orättvist och obilligt emot alla medborgare, som äga större samhällsintressen att beveka, utan äfven och synnerligen derföre att det fruktansvärdt skulle, genom sin krassa demokratiska tendens framkalla vågor, lika stora, lika betydelsefulia för a!la medborgare, som äga något att förlora. Samme föregående talare, som jag nyss åberopade, har visserligen erkänt denna alltför öfvervägande demokratiska tendens, men tillkännapgifvit, att den var i förslaget nedlagd, icke derförs att den ansågs nyttig eller god, utan för att medgifva en prutmån. Jag anser hvarken rätt eller nyttigt, alt i dylika vigtiga frågor uppgöra sådana förslag, som fordra afprutninsar, och befarar, att dessa öfverdrifoa anspråk, långt ifrån att befrämja frågans lösning, skola motverka den. A:t fuliständigare här motivera den åsigt jag tillkännagivit, vore endast att upprepa större eller mindre del af hvad som redan är kändt, yttradt och anmärkt i en mädogd skrifter, och äfven en dag under diskussionen, redan är sagdt och vidare torde utvecklas. Men då jag härmed uttalat min mening om det au hvilande förslaget, är det mig angeläget få förklara, att jag med hela Svenska folket delar den allvarligaste önskan, att det närvarard2 representationssältet måtie snart lemna rum för ett mera rationellt och nationelt. Ja, det är en sanning, mine Herrar, som ingen lärer bestrida, att våra hemmavarande landsmän af alla vilkor, af alla stånd, verkligen fordra denna förändring; det är en sanning, att denna förändriog är vorden så mycket mer af behofvet påkallad, som, under längtan efter en ny, folket förlorat förtroendet för den gamla, och jag skulle misstaga mig alltför mycket, om det, äfven inom detta rum, skulle fisnas någon enda medlem, som icke verkligen vill förändring. Frågan blir således, efter min förmening, hädanefter ej om, utan på hvad sätt representationen skall ombi!das; frågan kommer egentiigen att gälla, om den skall ombildas med bibehållande af Stånd, eller antaganda af allmänna val. Må det tillåtas mig att, uti detta för Svenska fo!kots framtid så högvigtiga afseende äfven få i några ord yitra mina åsigier; de må gälla hvad de kunna. Jag vet att de delas af många, och jag känner, att de åtminstone hafva den förtjensten, att komm: från ett varmt fosterkindskt hjerta. Jag vill ej tala om överläggning ståndsvis; den örsveras ej af någon. Jag tror ej heller att Ridd. och Adela bör för sia del cftersträfva att utgöra ett serskildt Stånd i representationen. Dess närvarande sammansättning är onekligen föråldrad, och det kan ej förnekas att Adeln, ehuru räknande inom sig män af de utmärktasta egenskaper, likväl, såsom Stånd, icke alltid utan fog fått uppbära en del af det klan. der, hvarmed det nu så oförsynt och till stor del så oförskylit öfverhopas. Men lät Adeln sammansmälta i representationsrätten, så sant som den redan gjort det i andra lfaadsförhållanden, med det-öfriga fo! ket; och skriket skall tystoa, om också echot, fram. buret af afundsamheten, ännu någon tid skulle hinne våra öron. Deo skarpa råskillnader, som fordom funnos i be. greppet och i verkligheten uppdragna mellan olika Stånd, finnas ej mera. Så snart man träder utom dörren af riksdag:debatternas salar, har tiden och tidsandan temligen bortsopat bördsoch kastfördamerne. Vid armeen göres ju, såsom våra rullor utvisa, ingen skillnad vid befordringar emellan grefvens eller bondens son; ej heller vid befordringarne til de civila tjensterna. I valet af våra umgängesvännel och umpgängeskretsen gäller ej frågan om den elle den är adelsman, prest, borgare eller hvad yrke har bedrifver; frågan gäller, burudan mannen är, hvac bildnipgsgrad ban innebar, huru han bergar sig, och hvad han duger till. Den ena3, som den andras intressen äro ungefår lika, utan afseonde på körd eller stånd, då deras bildning och lefnadsvanor, deras förmögenhet, deras alfärer eller inkomster äro jemörlige. Stort bemödande har visserligen i sedoare åren blifvit nedlagdt a! en och annan tidning, synnerligen i landsorterne, att reta det lägre folket emot dem, som på grund af förmögenhet och bildning stått bögre i opinionen, serdeles hafva alla möjliga oqvädinsord blifvit utösta mot adeln. Men det har icke lyckats och torde ej heller någonsin lyckas, alt störa friden, lugnet, förtroendet och välvi!jan personer emellan. Det är endast summariskt mot kasten, mot Ståndet Adel, som de mäktat reta opinionen, och derutinnan hafva de lyckats, derföre att sjelfskrifvenheten, ofta missbrukad, verkligen är förkastlig. Asägom 0o:s den, och afsägom oss ock att utgöra ett serskildt Stånd! Vi skola, så vidt jag kan begripa, ingenting förlora derpå. Statens tjenster och äreställen stå oss lika öppna och säkerligen skola ganska många bland medlem. em EORRE TEE ERE OSAKA ANS ERT STREETS