Aftonbladet – 23 september 1844, sida 2

det yttre, iakttsga en enkelhet och flärdfriket, sovr sticker bjert af mot de aristokratiska vanorna och de sanna royalisternas föreställningssätt om fordringarne af den konungsliga värdigheten. Att dylika tecken till ett förändradt styrelsesystem skulle glädja och tillfredsställa den liberala opinionen, tyckes vara åtminstone lika naturligt, som att de gjort de gamla ultras, byråkrater och prelater mörka i bågen samt gifvit dem arledsing att förtvifla om framtiden — nb. sin egen. Vid sådant förhållande måtto det väl hafva varit en oeftergiflig pligt af den liberala, för sacning och rätt nitälskande, publiciteten att med förtroenda möta en ry Regering. hos hvilken den träffäde nationella sympatier. Åtminstone hade det varit: och är det, både ovärdigt och i hög grad inkonseqvent, a:t till henne visa misstroende, eller feamkasta insinuationer mot upprigtigheten af hennes afsigter, eller slutligen att ilfånas att söka anledningar till klander öfver hvarje obetydligt misstag, som den nya Styrelsen kan låta komma siz till last. Det är ur denna synpunkt, som åtminstone Dsgiigt Allehanda, för sin del, uppfattat den rian pressens position till den nya Styrelsen och från denna grundsats Dagigt Alehanda utgått. vid bedömandet af samma Styrelses både persorligheter och handlingar. Vi skulle mycket irra oss, om icke dena stora majoriteten inom Svenska Nationea byser samma tanka om sin ställning tili Konung Öscars Regering; och vi våga tro, att ett oändligen ringa antal af svenska folket delar vare sig Svenska Minerva: och Biets missnöje öfver den liberala rigtning, Konungens Regering synes vilja antaga, eller vissa korrespondenters lika absurda som fanatiska anspråk derpå, att Konungen skulle göra sig till anförare för en hand full ultra radikaler, för att dermed bjuda spetsen åt: den så ojemförligt övervägande, sansade och moderata opinionen i landet och dymedelst göra den sista villan värre än den förstar. Men om vi, å ena sidan, ansa det liberafa partiet både inom pressen och inom representationen vara så väl politiskt som moraliskt skyldigt a:t med öppenhet och förtroende gå den nya styrelsen till mötes samt stödja och stadfästa henne i de tendenser, hvarmed hon inför nationen framträdt, så kunna vi deremot alideles icke instämma i den mening, som yrkas af den sanna royalismen. att sådant förutsätter någon ovillkorlig skyldighet att biindt och obetingadt antaga alla Regeriagens propositioner i anslags och andra frågor. Vi fordra endast att dessa propositioner icke skola afslås af politiskt misstroende och utan anförande af giltiga skäl emot sjelfva försagets ändamålsenlighet och nytta. Och vi äro fullt förvissade, att Regeringen sjelf icke begär mera; ty lika litet, som: någon förståndig man anser en annan för sin ovän derföre att ban icke bifaller allt hvad denne kan fordra, endast han gifver skäl för sitt afslag, lika litet lärer en klok och upplyst Regering såsom oppositionsmän betrakta de representanter, hvilka underkasta Regeringens propositioner en diskussion, när nemligon denna icke utgär från bristande förtroends vare sig till redligheten i Regeringens afsigter ell:r till dess förmåga. Också ser man dagligen både i England och Frankrike, der ministrarne likväl äro så ömtåiga om sin makt, att deras eget parti ej sällan aprutar på anslagsfordringarne, afslår eller förmår ministrarne tara tillbaka proscositioner etc. utan ait ministrarne derföre mindre lita på partiets bistånd uti de stora politiska frågorna eler der det verkligen göller politiska principer och medlen att göra dem gällande. Evad Allehanda hör ofvan ancgifvit såsom i dess öfvertygelse utgörande den stora majoritetens tanka om sin ställning till Konung Oscars regering, är, äfven eter vår mening, så sannioch så väl uttryckt, att vi dertill hafva ingenting att tillägga. Det är blott ett litet men, som kommer efteråt, hvilket bör närmare förklaras, för att ej förvilla begreppet i tillämpningen. Allehanda talar neroaligen der om några korrespondenters lika absurda som faratiska anspråk, att Konunpgenskule göra sig till anförare för en handiul!! radikaler, för att dermed bjuda spetsen åt dena så ojemförligt öfvervägande, sanssde och moderata opinionen i landet.n Det är naturligtvis svårt att veta, hvad Allehanda egentligen menar med detta stycke. I sin närvarande form är det nemligen endast en obestämd fras, som vi helt och hållet gilla, men hvars närmare betydelse är omöjlig att utröna, utan att få veta följande saker: 4:o På hvilka korrespondenter här sy!tas, och hvad de yttrat; 2:o Hvad som bör förstås med radikaler, och 3:0 slutligen hvad den sansade och moderata opinionen såsom motsats dertill har att säga. Aftonbladet har för sin del flera gånger protesterat emot Biets och konsorters försök att wvilja göra dess redaktion identisk med och ansvarig lör allt hvad i en eller annan Jandsortstidning, som öfverhufvud tillhör samma färg, kan yttras specielt öfver den eller den fråga. En sådan förblandning är lika orättvis som om man ville göra Dazl. Allehanda ansvarigt för allt det, som innehålles i Aftonbladet, eller tvertom, blott deriöre att dessa båda blad i det hela bekänna sig till samma opinioner. Likaså finnes ingen som mara än vi kan hata allt slags fenatism: vi hafva ofta RR RR nn EA 2 rr åta TN dr or AS